Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 16–17 - Selma Lagerlöf: Mors porträtt. Skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mors porträtt.
Men mors porträtt, hvilket återgaf det bistraste ansikte, som skarpa vindar
och salt hafsskum kunna utmejsla, stod allvarligt som förut. Och med en
stämma, som under många år öfvats och stärkts af att bjuda ut fisk på stadens
torg, upprepade det: »Du skall gifta dig, Mattsson».
Gamle Mattsson bad då mors porträtt besinna, hvad det var för ett
samhälle han lefde i. Alla fisklägets hundra hus hade spetsiga tak och
hvit-rappade väggar, alla fisklägets båtar hade samma byggnad och tackling. Ingen
brukade där göra något ovanligt. Mor själf skulle varit den första att sätta
sig emot ett sådant giftermål, om hon blott lefvat. Mor hade hållit skarpt
på skick och sed. Och det var ej skick och sed där i fiskläget, att
sjuttioåriga gubbar gifte sig.
Då sträckte mors porträtt ut sin ringprydda hand och rent af befallde
honom att lyda. Det hade alltid varit något orimligt vördnadsbjudande Öfver
mor, då hon kommit så där i svart taft med många volanger. Den stora,
lysande guldbroschen, den tunga, skramlande guldkedjan hade alltid skrämt
honom. Om hon kommit i sina torgkläder, i rutig hufvudduk och
vaxduksförklädet besatt med fiskfjäll och fiskögon, skulle han kanske ej haft fullt så
stor respekt för henne. Men nu blef slutet det, att han lofvade gifta sig, och
så kröp mors porträtt upp i ramen igen.
Nästa morgon vaknade gamle Mattsson i stor ångest. Det föll honom
icke in att vara olydig mot mors portratt. Det visste naturligtvis hvad som
var bäst for honom. Men han ryste ändock för den tid, som nu skulle komma.
Samma dag friade han till den fattigaste fiskarens fulaste dotter, en liten
en, som hade hufvudet neddraget mellan skuldrorna och framskjutande underkäk.
Föräldrarna sade - ja, och dagen, då man skulle gå till staden och taga ut
lysning, blef bestämd.
Öfver blåsiga strandängar och sumpiga fäladsmarker går vägen från
fiskläget till staden. En fjärdedels mil lång är den, och en sägen påstår, att
folket "i fiskläget är så rikt, att det skulle kunna belägga den med blanka
silfverpengar. Egendomligt behag skulle detta skänka vägen. Glimmande som
en fiskbuk, skulle den med sina hvita fjäll slingra fram mellan starrtufvor och
polar, fyllda med hornstagg och melankoliska klockgrodor. Tusenskönor och
mandelblommor, som pryda denna af människor öfvergifna mark, skulle spegla
sig i de blanka silfvermynten, tistlarna skulle skyddande sträcka ut sina taggar
öfver dem, och vinden, skulle finna en klingande resonnansbotten, då han
spelar på fäladens vasstrån och telefontrådar.
Gamle Mattsson hade kanske också haft någon hugnad, om han fått
sätta ned sina tunga sjöstöflar på klingande silfver, ty visst är, att han nu en
tid kom att gå den vägen oftare, än han skulle önskat.
Han hade icke haft »klara papper». Det hade ej kunnat bli någon
lysning af. Detta berodde därpå, att han rymt från bruden förra gången.
Det drog ut på tiden, innan kyrkoherden hann skrifva till konsistorium om
hans sak och utverka tillåtelse åt honom att få ingå nytt äktenskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
