Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 18 - Edv. Alkman: Ny lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579 NY LYRIK.
"Två älskande på stranden stå
med armen lif om lif». (S. 60).
" Takt tu
Tåga nu
Som en orm de förenades här". (S. 79.)
"Skogseken själf, — — ~ —
Vill knyta skott om knotig starn
A att fira sin prinsessa." (S. 119.)
jag har ändå ej citerat de tokigaste djärfheterna. Det finnes t. o. m.
sådana, som ej låta sig citeras. Det har skrattats oerhördt åt Fåhraeus’ dikter,
kanske har man rentaf skrattat för mycket åt dem. En sådan absolut frånvaro
af själfkritik, som förf. lägger i dagen, verkar mer än komiskt, den verkar
nästan sublimt; — den leder i alla fall till den mycket allvarliga eftertanken,
hvad förf:s dikter bort kunna vara, — om själfkritik funnits och om den
un-derstödts af den lugna mognad och det ärliga arbete, hvarom förf. talar i
in-ledningsdikten, »Konstnärslösen». Försöker man att läsa mellan raderna —
de af den djärfvaste gallimatias vanställda raderna — om den individualitet,
som hafsat fram allt detta elände, så stannar man .ändå snart för den
uppfattningen, att förf. ingalunda saknar poetisk anläggning. Hans motiv äro sällan
obetydliga, knappast någonsin banala; men hans sublima förakt för ali slags
konvention vid hopgiftandet af subjekt och predikat, substantiv och attribut
förleder honom att i brådskan slänga ihop uttryck och ordsammanställningar,,
som med det groteskas eller obegripligas makt slå ihjäl den bild, han
ursprungligen hade i sinnet att framkalla hos oss. Jag fylles nästan mer af vemod än
löje vid tanken på detta sorgliga dikthäfte, som vittnar, att förf. verkligen bär
inom sig en skönhetsvärld, men tillika om hans oförmåga att åtminstone tills
vidare realisera den.
Jag vill anföra några strofer ur »Soluppgång i Provence».
"Från vin och hvete, körbärsblom, oliver
Där strömmar upp en mild, jungfrulig doft;
Med klara drillar lärkan sakta drifver
Och fyller med sitt välljud himlens loft.
Men västern gulnar, dagen redan nalkas,
Bak glasbitsspäckad mur hör tuppens skri,
I skorstensröken morgonfläkten skalkas,
Allt spritter, andas som af trolleri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
