Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - G. Juhlin-Dannfelt: Något om fästningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’SJ)2 NÅGOT OM FÄSTNINGAR.
jordtäckningar jämte å hvalfven utförda påmurningar. Man kom dock
härvid snart till gränsen för användbara dimensioner och måste
tillgripa ett motståndskraftigare material. Betonen — en blandning af
portlandcement, sand och stenskärf —, som på senare tider allt allmännare
kommit till användning i fästningskonstruktionerna för såväl
hvalfbyggnaden:^ som andra för artillerieldens verkan utsatta murkonstruktioner,
är just ett sådant material, som med synnerligen stor motståndsförmåga
mot projektilernas verkan är jämförelsevis prisbilligt. Det medgifver att
minska hvalfvens dimensioner och att inskränka jordtäckningen till helt
ringa, hvarigenom verkens upphöjning kan nedpressas, d. v. s. målet för
fienden förminskas; betonen underlättar slutligen i hög grad åtgärderna
för utestängande af fukt ur de underjordiska rummen, en omständighet
af största vikt, nu mer än förr, då dagsljuset i allmänhet, åtminstone från
någon sida lemnades tillträde till lokalerna. Krafvet på fuktfrihet i de
■underjordiska lokalerna — kasematterna — har ock alltid utgjort ett af
fästningsingeniörens svårast lösta problem.
Hvad artilleriets pjeser angår, hafva dessa, såsom äfven redan
blifvit antydt, vunnit högsta möjliga grad af trygghet genom deras
placerande i pansartorn eller pansarlavetter, den senare benämningen använd
för den vid Grusonverken i Tyskland mest tillverkade modifikationen däraf.
Då det kalottformigt böjda pansartaket är det enda, som af tornet
är synligt ofvan marken, är det mål fienden har för sin eld, vid försök
att demontera tornpjeserna, synnerligen ringa; är pansartakets tjocklek
tillräcklig att kunna motstå breschskjutning med det gröfsta
förekommande kanonslag hos anfallsartilleriet, blifver tornets förstörande därför
synnerligen svårt. För att kunna demontera tornpjeserna, måste fienden då
.söka träffa embrasyrerna (skottgluggarna), som äro anbragta i
pansartaket och hvilka alltid äro sårbara punkter å tornet. Detta är dock
förenadt med ganska stora svårigheter på grund af det ytterst lilla mål de
erbjuda, hvarför fienden för att kunna uppnå detta resultat måste
verkställa anläggning af demonterbatterier på mycket nära håll, under
försvarsartilleriets verksamma eld, hvilket bör orsaka honom stora förluster.
Ett annat sätt att demontera tornpjeserna vore att söka genom intensiv
och välriktad eld upprifva och bräcka den i jorden nedsänkta
omslutningen af tornet, hvilken vanligen består af en af beton utförd ring,
stödjande innerst mot ett af s. k. hårdjärn bestående förpansar, som
begränsar öppningen af den brunn, hvari tornet är instäldt. Ett dylikt
tillvägagående är dock kanske ej lättare utfördt än det förra, för så vidt man
gifvit betonringen tillbörlig tjocklek och djup. Genom utsträckt
användning af pansartorn kan således försvararen trygga sina pjeser, så att de
ej från långt håll kunna sättas ur stridbart skick, vore fiendens artilleri
aldrig så talrikt och väl betjänadt. Men af allra största vikt är just för
försvararen, att hans artilleri med oförsvagad kraft kan upptaga
artilleri-striden, om det lyckats fienden att uppföra och armera sina demonterbatterier.
Just nu under den artilleriduell, som utspinner sig på jämförelsevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
