Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 19–20 - H. O. Müller: Predikanter i New-York. Öfvers. - IV. Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 20
PREDIKANTER I NEW-YORK.
tro, hvari de uppfostrats, och nu med den första reaktionens hela kraft vända
sig mot den och i stället söka efter upphöjda tankar, som såsom en ny gudom
kunna ställas på den tomma piedestalen. De se gärna att en dräkt af
vidt-utspunna bilders blommor sira det nya, i ock för sig stela idealet. Hvad som
obetingat för dem till Felix Adlers fötter, är ställen sådana som detta:
»Ni ha sett, huru blommorna växa, huru blott få af de otaliga frön, som
sås, slå rot, och hur brådden sedan långsamt och med möda utvecklar sig.
Rägnet vattnar den, det varma solljuset slösar med sina smekningar, stormarne,
som jaga fram öfver jorden, trycka måhända ned honom, då han blott är en
ung, späd planta. Men slutligen, kanske efter år af förberedelser, spirar den
upp och blommar och blir en källa för vällukt, en krona af skönhet. Några
få dagar förflyta och blomman vissnar; hvad tidens tålmodiga process långsamt
skapat, blir kanske förintadt i ett enda ögonblick. Och dock, så kort äfven
blomstringens tid var, har plantan fyllt sitt ändamål i denna förgängliga blomma
och alla de föregående stadierna i hennes existens hade sin betydelse blott
däri, att de möjliggjorde henne.
»Det mänskliga lifvets blomma är moraliteten; hvad vi annars ega, helsa
och rikedom, kraft, behag och kunskap, har värde endast, för så vidt de
möjliggöra denna, — ega betydelse endast, 0111 de föra till detta mål. Skola
vi klaga, att dödens glafven så hastigt förintar det, till hvars uppbyggande sex
årtusenden knappt räckt? I vår förintelses timma vilja vi lyfta våra hjärtan i
triumf: Vi hafva blommat! Vi hafva blommat!»
Det finnes visserligen människor, som mera tilltalas af ett varmare, mera
osminkadt och omedelbart språk. Men det oratoriska bländverket eger en
kärna af inre sanning, och talarens ärliga allvar bör ej betviflas.
Två grupper inom samhället lär han väl ej kunna påverka. Den sunda
folkanden spårar bristen på ursprunglig kraft, utan att kunna göra rätt reda
därför, och Adler kan nog aldrig blifva någon egentlig folktalare. Den
högsta intellektuella aristokratien tager återigen anstöt af en viss torftighet hos
honom i afseende på den konstnärliga och poetiska grundtonen, hvilken icke
kan ersättas genom den afsiktliga utsmyckningen.
Adler står på sin tribun isolerad. Han talar stundom glänsande ord,
och beundrans rökoffer tändas rikligen för honom; men något varmt pulserande
känslosamband mellan honom och hans åhörare kommer aldrig till stånd. Han
står där såsom representant för en abstrakt »idé», som för honom är fullt allvar,
— sådant allvar, att han för dess skull stannar vid en psykologisk och ästetisk
halfhet. Han talar fängslande, men hänföreisen, som han vet väcka, är
kort-lifvad, som ett rus* ej därför att icke hans tankar ega erforderlig bärkraft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
