Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17–18 - H. C. S.: Louis De Geer såsom statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOUIS DE GEER SÅSOM STATSMAN.
riksdagarne »detta tryck blifvit starkare», men tröstar sig med att » riktningen
i alla fall skulle gått åt samma håll, ända till dess en reaktion i tidsandan till
konungaväldets förmån inträffat».1
) Kärnpunkten här ligger i frågan om de år-
liga riksdagarne. Hafva dessa förökat trycket på konungamakten, så kan
dess försvagande omöjligen uteslutande göras beroende af »tidsandans oemot-
ståndliga tryck», och om eftervärlden t. ex. har skäl att beklaga, att vårt land
icke under Carl XI:s tid egde någon statsman, stark nog att motsätta sig det
tidsandans tryck, som sedermera nådde sin höjdpunkt i Karl XII:s envälde, så
lär den väl äfven - för så vidt konungamaktens orubbade bestånd i Sverige
är af någon betydelse ej heller med andra känslor komma att betrakta
deras verksamhet, som på r860-talet trodde sig veta, hvartåt »riktningen gick»,
men icke dess mindre »sköto på» med de årliga riksdagarne.
Vill man åter veta, huruvida verkligen de årliga riksdagarne och öfriga
nyheter i I 866 års riksdagsordning bidragit att flytta makten från regenngen
öfver till representationen, så torde svaret stå klart till och med för en hvar
läsare af De Geers »Minnen», som t. ex. blott jämför, huru det enligt dessa till-
gick vid 1858 års ministerkris och vid 187o-talets ministerkriser. 1858 är det
kronprinsen, som vill hafva » ministrar efter sitt sinne» ; redan 18 7r är den af-
görande frågan den, huruvida man från den ena eller andra sidan af repre-
sentationen »kunde påräkna något stöd», helst »en fackminister af personer
utan politisk betydelse i alla fall genast skulle störtas af riksdagen» 2
). Och
framgår ej samma svar ur alla de meddelanden om, huru regeringen riksdag
efter riksdag efter partiprogramen från den näst föregående måst ändra sin
uppfattning om sättet för samhällsfrågornas lösning och därmed sina proposi-
tioner, på hvilka De Geers minnen äro så rika.
Utan betydelse för denna utveckling har nat~rligtvis ej varit den brist på
initiativ, som så ofta utmärkt regeringen efter r866. 1\,1en har icke äfven
detta åtminstone delvis haft sin förklaring af de årliga riksdagarne. Eller ser
I
man eJ exempel på, att regeringen bokstafligen icke »hinner» utarbeta ·de för-
1) I förbigående må det tillåtas oss att uttrycka vår förvåning öfver, att en svensk
statsman med friherre De Geers anseende kan definiera konungamakten "såsom konungens
lätthet att göra sin personliga vilja" - eller "personliga tycke" - "gällande utan hinder af
vare sig representation eller statsråd" (Il: 25.) och sålunda ställa statsrådet i motsatsförhål-
lande till konungamakten, hvars organ det dock blott är. Men då friherre De Geer ej själf
konsekvent uppehåller denna definition vid behandlingen af nu föreliggande fråga utan äfven
talar om "den kollektiva konungamakten" gent mot riksdagen, så är ju den nämnda definit io-
nens oriktighet ej afgörande för denna frågas bedömmande.
2) Af hvad vi yttrat i texten framgår naturligtvis, att vi ej kunna godkänna De Geers
åsikt om "att en konstitutionell konungs förnämsta uppgift är den att lösa ministerkriser"
(I s. 27 I). Ty i så fall kunde ju tilläfventyrs de täta ministerkriserna efter 1866 anses rent
af stärkande för konungamakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
