Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN. 1 79
H vilken tid af hemlig läsning, af förtjusning, tårar - fullkomlig »Zerrissenheit»!
Ynglingaålderns »Sturm-und-Drangperiod» gjorde med ens sitt inträde i hans
sinne! »Grafven i Perrho» väckte hans djupaste beundran, och »Hanna» lärde
han sig utantill. Stagnelius var dock den, som mest anslog honom; den me-
lankoliske skaldens smärta och sköna språk pressade tårar ur hans ögon och
den första versen – naturligtvis klagande! - ur hans penna:
"Här skild från hem och föräldrar
Jag ibland obekanta står,
Och ingen, ingen dödlig mildrar
Min smärtas djupa sår!"
Denna början kan tyckas enkel, men det var dock början till en äkta
skalds diktning.
Sedan denna strof lyckligt kommit till världen, fortsatte v. Qvanten att
odla de gryende skaldeanlagen, hvilka dock långt förut omedvetet närts af det
drömlif, han, hvarom jag nyss berättat, såsom barn fört i hembygdens näjder.
Tonen i hans små poem vardt dock en smula gladare; han skref ett vår-
kväde, och till sist ett epos! Men olyckligtvis - eller kanske dess bättre -
blef denna versskrifning bekant för kompanichefen, öfverstelöjtnant Ekesttibbe;
alla manuskript blefvo honom affordrade samt officielt uppbrända, och han
själf förständigades att aldrig någonsin mer i sitt lif skrifva vers.
Detta var just sättet att väcka till lif den rätte Emil von Qvanten.
Genast blossade det finska lynnet upp; han beslöt att egna hela sitt lif och
alla sina krafter åt litteraturen, och med sin karakters hela vaknande energi
och envishet vidhöll han detta. Han bestormade sina nu i Helsingfors boende
föräldrar med böner att få slippa kadettskolan, att få bli student och gå
universitetsvägen. Hans hälsa var äfven svag, och han hade under en julferie
legat sjuk på kårens lasarett; detta torde sannolikt hafva varit den främsta
anledningen till att hans önskan uppfylldes.
Huru som helst - en vacker vårdag satt den unge von Qvanten åter i
kärra, på väg till Finlands ungdomsstad, lätt om hjärtat, glad i sinnet, uppfylld
af de skönaste drömmar och bästa föresatser.*)
Ehuru till åren ännu ett barn, var hans barndomstid nu i själfva verket
slut. Mäktiga krafter arbetade inom honom att utveckla den mjuka, veka
*) För ett par år sedan firade finska kadettkåren, om jag ej missminner mig, sitt
hundraårsjubileum, och i Helsingfors samlades med anledning häraf ett hundratal f. d. kadet-
ter från den grånade generalen och senatsledamoten till den nyssutnämde underlöjtnanten.
Under middagens lopp afsändes genom ålderpresidenten, f. d. öfverstelöjtnant Munsterhjelm
följande telegram till von Qvanten i Stockholm: "F. d. kadetter i Fredrikshamn, samlade till
festligt samkväm, hafva nyss sjungit Suomis sång och sända Eder sin helsning."
Denna minnesgodhet och vänlighet gladde innerligt föremålet för densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
