Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. III–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2r6 EMIL VON QVANTEN.
en stund mot en logebalustrad bredvid en kvinnlig mask i svart domino. Plöts-
ligt stannar ett par tätt framför dem - en omaskerad man med generalsepå-
letter och en kvinnlig ljusröd domino - liksom önskade de att intaga den plats,.
v. Qvanten och hans »svarta domino>~ innehade. Denna senare hviskade ha-
stigt: »kanske vi böra gå» och aflägsnade sig genast. Men den unge finnen
tyckte, att hans biljett gällde lika mycket som en generals, och stod kvar.
Han började emellertid närmare betrakta mannen framför sig. Det var
en ovanligt ståtlig, mäktig figur, >>stora, skönt blå ögon och en herskarpanna
af marmor». Blixtsnabbt fann han, att det var kejsaren, af hvilken han sett
så många porträtt. Han låtsade dock, som hade han ej igenkänt den mäktige
allherskaren, men makade sig så småningom undan och försvann bland mas-
sorna, glad öfver, att ingen af hemliga polisens handtlangare lagt märke till
hans ofrivilliga oartighet mot Rysslands zar.
I medlet af januari återkom han till Helsingfors, denna stad, som han så
högt älskade och ännu älskar. »Aldrig har någon annan stad gjort i något
afseende på mig ett så lysande intryck som Helsingfors, då jag femton år gam-
mal åkte in där en strålande försommardag» - kan man ännu få höra v.
Qvanten säga; »det är naturligtvis en inbillning af mig, men ännu i dag före-
faller det mig, att Jag aldrig annanstädes sett en så eteriskt lätt himmel som
den, hvilken höjer sig öfver Helsingfors, eller så genomskinligt ljusblå böljor
som de, hvilka svalla mot dess stränder. Men det är ju så, att man icke ser
blott med de yttre ögonen. Ens inre stämning och erfarenheter breda sig
antingen som en förklaring eller fördunkling öfver föremålen. Den nejd, där
man drömt lyckans korta dröm, där tillvarons idealer öppnat på vid gafvd
portarne till sma oändliga riken, den är för oss både i minnet och fantasien
den skönaste , och rikaste. En sådan oförliknelig nejd är för mig Helsingfors.
Där lefde jag gränslöst förtroendefull och sorglös i ädla vänners krets, som
ock hade ett nästan gränslöst öfverseende med mina många stora fel; där ka-
stade jag mig handlöst in i det skönas strålande värld, där njöt jag mina första
poetiska framgångar, anspråkslösa, det är sant, men dock så ljufva. » – - -
Emil von Qvantens käraste vän under hans lyckliga studentår var förut-
nämnde af Runeberg högt värderade unge finne, medutgifvaren af »Lärkan>>,
Nestor Tallgren. I Finsk Tidskrift har von Qvanten senare skrifvit sin vackra
minnesruna öfver denne vän. Hans karakteristik af denne skulle i vissa delar
kunna tillämpas på honom själf; den andliga frändskapen dem emellan var stor
och gifver en nyckel - om en sådan behöfs - till detta vänpars ömsesidiga
trofasthet. »Tallgren var», säger v. Qvanten, » predistinerad till försakelsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
