Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Cecilia Bååth-Holmberg: Ernst Trier. En den nordiska folkhögskolans märkesman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 ERNST TRIER.
Men äfven vår uppmärksamhet ägnades uteslutande den eldige man-
nen med det krusiga bruna håret, det kraftiga hufvudet med det starkt
judiskt präglade ansiktet och från hvars läppar tändande ord ljödo oss.
till mötes, ord af sådan brusande kraft och mäktig väckelse., att vi tills.
dato aldrig förnummit något dylikt. Från sitt ämne, ett stycke ur Romers
Odysse., vädjade han till hjärta och samvete, till människans högre natur.,
och osökt vittnade hans tal om en glödande kristen tro.
Detta vardt början till en skärseld, vi hade att geriomgå, innan vi
lärde oss fullt förstå storheten i detta förkättrade danska folkhögskolelif
och den brist, som då ännu rådde i vårt eget svenska, framför allt i vårt
allra egnaste västmanländska.
Efter föredragets slut kon1 Trier oss vänligt till mötes. Han blef
oss båda en vän, och genom honom infördes vi i mer än ett hänseende
i en ny tankevärld.
Under stilla samtalsstunder., ofta långt ut på nätterna, i hans lilla.
afsides belägna studerkammare talade vi om ungdomslifvets förädlande
och lyftning till de nordiska folkens och den kristpa församlingens gagn
och glädje.
På sitt lifliga sätt drog han ögonblickligen i härnad mot förut an-
tydda svenska uppfattning, framställd i »Läsning för Folket» af en bland
våra äldste folkhögskolemän (nu afliden). Full af vrede och ovilja såsom·
alltid, när han mötte något osant i lifvet, pekade han på de vilseledande
sidorna och utropade: »Men hvad er dog dette ! Ni känna oss ej i Sverige.,
ingen enda af er har ju någonsin skådat det folkliga lif, som här så skeft
framställes. Det er ju den pure lögn!»
Och äfven vi funna snart, att så varit. Med ungdomens själfsäkerhet
hade vi kommit, visserligen för att se och lära, men utan aning om den
»stöbeske», för hvilken vi liksom diktens Peer Gynt skulle råka ut. Det
blef en f~llständig inre sönderkrossning. Hade vi förut haft någon liten
inbillning om vår uppgift och kallelse, så maldes denna nu sönder och
samman till idel stoft. Vi kommo från vår egen skola med dess några
och trettio elever, inhysta i den dåvarande lilla hyrda, trånga lokalen., och
ännu var folkhögskolan en både ny, okänd och delvis misskänd fram-
toning i Västmanlands bygder. I Vallekilde sågo vi en väldig skara upp-
lysningssökande unga kvinnor. Skolkolonien bildade så att säga en enda
familj, och åt denna ägnade sig Ernst Trier hela dagen med starkt väc-
kande., men också hjärtligt tal. Denna skola var synbarligen en folkets.
egen sak’i hägnad af Danmarks män och kvinnor. Den småaktiga, trång-
bröstade byanda., hvilken mången gång som ett kväfvande töcken omslöt
den svenska folkhögskolan, mötte oss aldrig ’i Vallekilde.
Lika stort tycktes oss i inre mening afståndet vara mellan vår och
hans förmåga att fylla det oss gifna kallet. Så som aldrig förr förnummo
vi här det muntliga, det lefvande ordets makt. Trier ägde mer än blott
ett stort vetande, han ägde en tillkämpad öfvertygelse, en mognad lifs-
erfarenhet, och han kunde så som rngen annan, vi dittills hört, tala till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
