Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - J. A. Eklund: Om öfversitteri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hvar och en som omotiveradt häfver sig upp öfver andra en dag finner
sin egen "öfverklassist". Det bildas — och det gäller både individuellt
och socialt — öfversittarkedjor. Och i dessa kedjor är den sista länken,
den som vill vara den främste, i regeln "den ytterste".
Vi hafva talat om vetandets, kvickhetens, begåfningens öfversitteri.
Detta måste alltid bryta hornen af sig mot okunnighetens och dumhetens,
då dessa träda fram på arenan — och de komma vanligen såsom en
efterföljande länk i den kedja vi talat om. Den kvickes kvickhet är alldeles
vanmäktig gentemot den, som är så okunnigt öfverlägsen, att han platt
inte begriper den. Den bildade, lärde, skarpsinnige står obetingadt
handfallen inför den, som förmår fullt uppriktigt förklara hans bildning, lärdom
och skarpsinne för dumheter. På det sättet höjer sig barbaren lätt öfver
bildningens representanter, då dessa tänkt högre om sig än de bort tänka.
Konstnären sätter sig ofta öfver dem, som icke reproducera utan på
allvar lefva lifvet. Efter kommer kritiken och sätter sig öfver konstnären.
Det är också en öfversittarkedja. Och den som sätter sig öfverst kan
alltför väl vara den tarfligaste företeelsen.
Det låter sig nog uppvisas, att de tidehvarf, som varit mest
öfverlägsna i sina egna ögon, af historien blifvit dömda såsom sjunkna. Här
går högmod före fall. Vi nämnde nyss förra seklet. Analoga företeelser
af höga tankar om sig själf finna vi både hos det sjunkande Rom och det
sjunkande Israel. Den sista länken i en kulturutveckling, för så vidt den
återspeglar sig i filosofiskt tänkande, är skepticismen — säga filosofiens
historici. Och det är just den riktning, som kritiskt negerar och "sätter
sig öfver" hvad de föregående riktningarne presterat. Skepticismen, som
är uttrycket för tänkandets bankruttmässighet, gör alltid anspråk på att
vara den högsta vishet.
Det är icke ett godt tecken på ett tidehvarf, om människorna "sätta
sig mycket öfver". Det är snarast en tid, då släktet är blaseradt,
utlefvadt. Om det gäller rörande vår tid att i den mycket blaseradt öfversitteri
finns, så är det mer än en pariserfrivolitet, att vi lefva i dekadensens dagar.
Så länge man är ödmjuk nog att lära af föregångarne, så länge har
man den växandes kraft att gå framåt. Plato och Aristoteles sitta i
historien vid Sokrates fötter; Augustinus och Luther vid Pauli. Den som är
ur stånd att lära af sin far är nog i de flesta fall ur stånd att bli bättre
än fadren, öfversitteri hindrar framåtskridandet, därför att öfversittaren
är för hög att lära. Ville man söka orsaken till vetenskapliga riktningars
död efter en tid af blomstring, skulle man icke sällan finna en sådan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
