Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Eya Fryxell: Svenskt hvardagslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För naturens poesi har hvarken Snorre eller hennes snillrika själsfrände
sinne. Hos fru Lenngren finnes knappast en enda naturbeskrifning,
undantagandes Taflan, och Snorre har ej heller många. Hon nästan gycklar med
hela genren:
"Ja! nu blir våren så skönt besjungen.
Utaf poeter från land och stad;
Hvar svärmisk tärna — gu’ signe ungen! —
Nu nästan känner sig nödd och tvungen
Att rimma samman en liten rad.
Det är en likhet, som rent förvillar,
I detta slag utaf poesi.
Den lika ledigt som ärter trillar,
Och blommors kalkar och fågeldrillar
Ha’ hedersplatsen alltjämt däri.
Och så hvar endaste en i kören
Vill se sin visa, förstås, i tryck;
Man skickar in den till redaktören,
Och guld och ära man väntar för’en
Och undrar blott, hvad han ger per styck.
Men efter hoppet så kommer sorgen;
Det är i lifvet en vanlig sak;
Att visan kryper i papperskorgen,
Därför jag nästan kan gå i borgen,
Ty redaktörer ha’ ingen smak.
Jag sträfvar icke så högt mot Pinden,
Min visa saknar allt broderi
Af fågelns drill och af västanvinden,
Och därför kanske jag kan få in den
Just för dess brist uppå poesi."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
