Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Cecilia Bååth-Holmberg: I Thüringerwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Tyringerwald.
»Så välj en annan plats då», sade min läkare, en smula otålig öfver min
synbara motvilja att tillbringa mina sommarferier någonstädes i Norges eller
norra Sveriges högfjäll; »res söderut i stället, till Harz — eller — ja, det vore
bäst, res till Liebenstein — —»
»Liebenstein?!»
»Ja, ’Bad Liebenstein’ i Tyringerwald — en härlig plats, hvarken ödslig eller
kal minsann — där är lifligt och gladt och grönt — och en makalös luft — — —»
Tyringerwald! Alla »romantiska» ansatser och böjelser inom mig
vaknade med ens: Weimar, den tyska klassicitetens hemort, Göthes och Schillers,
Herders och Wielands glada stad; Jena, den täcka Saalestaden; Eisenach, Wartburg
— där all korstågens och medeltidens poesi, dess ädlaste gestalter ännu lefva
i saga och legend, ja, dit ville jag fara, utan betänkande, dit, till det
skogrika, leende landet i »Tysklands hjärta», mig kärt »sen barndomsdagar», som
det heter i visan, tack vare en af yngre, mera »utvecklade» släkten nu
stundom föraktad bok, »Nösselts stora», för fruntimmer. Denna bok har
åtminstone jag för min del att tacka för mycket, bl. a. för det jag som ett litet
»fruntimmer» på 8—10 år inhämtade outplånlig kärlek till historiens gestalter,
egendomligt nog vanligen germaner såsom Otto den store, Henrik
Fågelfängaren m. fl. Denna bekännelse till gamla Nösselts fromma och emot de många
osynliga opponenterna anser jag mig vara af samvetet förpliktad att aflägga.
Till Liebenstein alltså! Söderut! Och belåten med resultatet af denna
konsultation skyndade jag att meddela detsamma åt de mina, medan refrängen
af en välbekant melodiös folkvisa ljöd för mina öron:
— — Tyringen, du holdes Land,
wie ist mein Herz dir zugewandt! — —
Lite kallt vatten på min reslust var kanske behöflig; i alla händelser kom
det i form af en påminnelse om hur min älsklingsskald Schiller — jag vågar
fortfarande blotta min omoderna smak — så ofta knotfullt klagat öfver sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 20 18:48:13 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1895/0049.html
