Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Cecilia Bååth-Holmberg: I Thüringerwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
I TYRINGERWALD.
vetet högtidlig rörelse med handeu uppåt: »der Gott in die Höhe hat uns
alle erhalten!»
När vi till sist åter kommit på banad väg och skildes från gumman, gåfvo
vi henne en liten göpen tyska nickelmynt, dem hon emottog utan att räkna.
Men väl vi vändt ryggen till, hörde vi hennes gladt förvånade utrop, och när
vi sågo oss om, stod hon på sluttningen, alldeles invid det snår, vi nyss
genomträngt, leende och nigande, med handen, hvari mynten lågo, utsträckt och
vinkande åt oss med den andra, nedkallande Öfver oss »Gottes segen» och
önskande oss på tyskt trohjärtadt sätt lycklig hemkomst till vårt eget land.
Solen sken rakt på hennes bruna, skrumpna ansikte, ängen, där vi stodo,
var så friskt grön, och ännu sedan snåret slutit sig bakom henne, hörde vi
hennes glada mummel.
Nu voro vi å preussiskt område och efter en half timme framme vid byn
Aelmelthal, som rättare bort heta Ärmenthal, så fruktansvärdt fattig och
smutsig var den, så genomuselt var allt, hvad man såg, ett sådant myller var det
af trasiga, skrofulösa barn. Och tyvärr, sådana byar ser man här ofta; ty äfven
när korsvirkeshusen se pittoreska ut med sina bly infattade små rutor, sina gröna
fönsterluckor och blombalkonger, är det inre lika smutsigt, och man får brådt
att åter komma ut, om man vågat sticka näsan in. Hälsovårdsstadgans allra
enklaste grundlagar äro absolut okända; hela byn luktar lumpor och luften
tyckes fylld af baciller.
Men i Aelmelthal var det likadant utan och innan. En liten smutsig barbent
flickunge gaf sig att springa bredvid oss, då vi skyndade genom bygatan; hon
inbillade sig sannolikt, att hon tjänstgjorde som vägvisare, ty efter en stund
stannade hon, pekade med sin lilla hand åt vägen till Drusen och sade: »Seien
sie so gut und schenken mir ’was!» Hon visade sina glimmande tänder och
såg så smutsig och förhoppningsfull ut, att vi gåfvo henne en liten slant. Hon
tog den, såg på den, vände den, såg på oss, sträckte ånyo ut handen:
»Schenken sie mir noch ’was!»
Byn Drusen gör ett betydligt gladare intryck; den är ganska välbyggd,
och tack vare den ifriga lilla bäck, som skuttar fram mellan de gröna ängarna,
är den en rätt betydlig industri plats med kvarnar och cementfabriker.
Men snart afsmalnar den vackra dalen; rätt betydliga egendomligt formade
klippväggar resa sig å Ömse sidor om vägen; man hör ett sakta sorl och inom
kort är man framme vid det berömda »vattenfallet», hvilket i tvenne armar
»nedstörtar snöhvitt utför en 50 meter hög mäktig porfyrklippa» och erbjuder
en »imposant» anblick. Så hade jag ett ögonblick förut hört det beskrifvas
af ett par andra Meiningerhof-damer, hvilka äfven till fots vandrat hit. »Ach,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
