Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Cecilia Bååth-Holmberg: I Thüringerwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 I TYRINGERWALD.
tadt framfor en hänförande naturbild, särskildt i denna aftonbelysning, då dalen
med sina många hvita hus redan låg i skugga, men solen ännu lyste skarpt
på slottets murar och torn, hvarifrån furst Gtlnters gula flagga viftade. De
mjuka åsarna tycktes alldeles stänga rundt omkring. Det hela var i dessa
aftonens allt mera uppstigande dimslöjor som ett drömlandskap, drömlikt skönt,
nästan overkligt; genom tystnaden här uppe på berget, där ej en vindpust
rörde löfven i trädens kronor, hördes bruset från Schwarza därnere; från den
idoga byn ljödo hammarslag, hundar skällde, gäss kacklade — —
Fordom voro Tyringens berg rika på ädla metaller och ädla stenar.
Venetianerna eller »die Waldén», som sagan kallar dem, drogo då omkring
och samlade guld och ädelstenar i Tyringerwald, och bönderna, som bodde
vid guldförande bäckar och floder, förde icke sina gäss till torgs, utan
slaktade dem för att själfva rikta sig med de guldkorn, djuren möjligen kunnat
svälja. Främst bland dessa floder var Schwarza, och larmet från de stora
hvita gåsflockarna, som jag kunde skönja djupt under mig, väckte minnet af
dessa sägner och — mera prosaiskt — äfven stark hunger efter en portion af
den »unga gås», som med all visshet höll på att serveras å Weissen Hirsch.
Det var ingen lätt sak att så här mot aftonen lyckas fa sig ett bord på
dess långa veranda, som är byggd just på yttersta kanten af den ena höga
sluttning, nedanför hvilken Schwarza slår en rundad sväng, och alldeles midt
emot slottsfasaden.
Det var nämligen proppfullt af resande, som sutto här med sitt öl och
sina kikare och kikade och kikade ned i den klargröna ängen, hvilken
följande floden i sin tur rundar sig omkring en skogbevuxen bergstopp, bakom
hvilken åter höja sig andra åsar, högre och högre, nu i lätta blå aftondimmor.
Men hvad efterspana de då så ifrigt, alla människor?
En och annan flyktig bekantskap från resan makade åt sig, skaffade oss
ett litet bordshörn vid ett fönster, pekade ned i ängen, sade: »Hirschen —
ach, die Hirschen!» och räckte oss sin kikare. Snart sutto också vi och
kikade: i skogskanten af den motsatta höjden rörde sig just något — en brun
hjort — tre, fyra till kommo ut på den sammetsliknande ängen; de följdes af
flera — det rörde sig öfver allt — här kom en flock, där en annan; mer än
80 hjortar kommo nu i skymningen fram ur skogsskrymslena för att beta på
ängen och dricka ur floden alldeles obekymrade om de många
människo-ögon, som nyfiket stirrade ned på dem, till dess skuggorna från bergen blefvo
så mörka, att allt där nere gick i ett och man endast hörde flodens sorl,
medan ljusen tändes så väl i »den svarte riddarens» präktiga borg som å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
