Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Carl Norrby: Evolutionsläran och kristendomen. I–II. Med anledning af Drummonds nya arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO EVOLUTIONSLÄRAN OCH KRISTENDOMEN.
som dels äro oss bekanta, dels tillhöra redan länge sedan försvunna
varelser, af hvilka vi icke ha något minne. Och hvad sålunda sker med
den individuella lifsutvecklingen, det har i stort skett med lifvet på jorden
i allmänhet. Människoembryologien är en rekapitulation af några af
huf-vudkapitlen i världens naturhistoria. Samma utveckling, som nu äger
rum under loppet af några veckor, har behöft tusentals år för att uppnå
den höjd, som representeras af människan, eller, med andra ord,
människan har till sin kroppsliga varelse samma ursprung, som alla andra,
äfven de lägst stående varelserna. De lägre djuren hafva, hvart och ett
på sina successiva stationer, stannat i sin utveckling, människan har
fortsatt sin gång. Från likhet med fisken, fortskrider hennes embryo till
likhet med reptilerna, därefter till likhet med mammalia för att slutligen
framstå såsom människa. Alla lefvande varelser, eller allt hvad någonsin
lefvat, äro förenade med hvarandra genom blodsband af olika närhet eller
aflägsenhet, och hvarje nu existerande varelse har ett stamträd, som går
tillbaka icke blott till tio eller hundra generationer, utan genom hela den
geologiska tiden, sedan lif begynt på jorden. Studiet af evolutionen har
uppenbarat för oss, att hvarje djur bär märken af sina förfäder, och det
är nödsakadt att i sin egen utveckling uppvisa sin härstamning. De former,
hvilka djuret under sitt fortskridande från ägget till full utbildning
passerar, äro icke tillfälliga godtyckligheter, utan representera mer eller mindre
noggrant, på ett mer eller mindre modifieradt sätt, de föregående
successiva stadier, genom hvilka den nuvarande positionen så småningom uppnåtts.
Människans evolution är således en gradpassering, och hon härstammar
ej mera från apan än från hvarje annan lägre form af lif; hon har blott
genomgått ett stadium, hvarunder hon mera liknat apan än något
annat djur.
Att människan på evolutionens väg blifvit det hon är, framgår
särskildt däraf, att i hennes kroppsbyggnad finnas talrika rester af organ,
hvilka tillhöra varelser af lägre ordning. Så är, om eljest embryologien
får anses såsom en ledsagare tillbaka till det förflutna, ingenting vissare,
än att människans äldsta urfäder lefvat ett lif i vattnet, såsom ock under
en viss period allt lif, som fanns, rörde sig i vattnet. Landtdjuren äro
senare uppfinningar. Den varelse, som sedan blef människa, utvecklade
sig ock allra först till en slags fisk. Det egentligt karakteristiska för
fisken äro dess gälar och mot dem svarande fördjupningar eller små hål
i nacken, vanligen täckta af ett slags lock (operculum). Dessa organ
finnas ännu representerade i människans nacke, ja, hos somliga nyfödda
barn äro t. o. m. dessa »hål» alldeles öppna, så att fluida, tagna i munnen,
kunna passera igenom och sippra ut genom nacken. Då den blifvande
människan sedan utvecklade sig till ett lif på det torra, öfvergingo dessa
numera obehöfliga organ till öron, och det har understundom visat sig,
att dessa hörselorgan hos människan haft sin plats halfvägs nedåt nacken,
eller just där hvarest »hålen» skulle ha suttit, om de fått blifva kvar.
Flere sådana lämningar af genomgångna stadier finnas hos oss, såsom rester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
