Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Carl Norrby: Evolutionsläran och kristendomen. III. Med anledning af Drummonds nya arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVOLUTIONSLÄRAN OCH KRISTENDOMEN.
153
andlig och icke en materiell värld. I samma mån denna okunnighet
kommer att vika för en bättre insikt, skall det ock blifva klart, att arbetet
på ens egen utveckling till allt större sedlighet (altruismens utveckling
och fullkomnande), är den enda omvändelse, som kan komma på
tal-Tanken på Gud kan härvidlag nog vara till hjälp, men att människan först
och främst skulle med sin synd ställa sig inför Guds, den personlige,
rättfärdige Gudens ansikte och låta sig af honom dömas, på det att hon ock
måtte af honom undfå förlåtelse, det synes dock enligt evolutionsläran
vara en meningslöshet. Altruismens i naturen lefvande Gud gör sig
gällande i och för människan genom hennes naturs altruistiska kraf, och det
är med detta hon har att göra, och ingenting vidare. Religionen blir
med ett ord sedlighet, dogmatiken blir etik och det en naturalistisk sådan.
Jesus Kristus. Hvad är Jesus Kristus enligt uppenbarelsen, och
hvad blir han enligt evolutionsläran? Enligt den förra är han Guds son
i en mening, som icke gäller om någon annan varelse, människa eller
ängel. Hans inträde i världen skedde genom en gudomlig skapareakt,
på samma gång denna akt gjorde honom till en verklig medlem af värt
släkte. I hans natur fanns ingen synd (ingen rest af det där förut
genomlefvade naturtillståndet). Han bevarade sig fullkomligt fri från
besmittel-sen af »omgifningen» i världen, i det han med sin själ lefde i den
»omgifning», som heter himmelen, Gud, den himmelse Faderns vilja och
kärlek, och lät sig af den i hvarje moment af sitt inre och yttre lif
bestämmas-Han gör anspråk på att vara världens frälsare, att blifva känd såsom den,
hvilken är ett med Fadern och att blifva hedrad såsom Fadern. Han
säger sig vara världens ljus, vägen, sanningen och lifvet, brödet från
himmelen, som gifver världen lif. Han har Anden utan mått och
meddelar honom åt de sina. Han är all världens domare. Honom är all
makt gifven i himmelen och på jorden. Hela hans lif bär prägeln af en
renhet, af en sanning och kärlek, som aldrig varit sedd och aldrig efter
honom skall blifva sedd på jorden. Han har och får aldrig sin like i
sedlig fullkomlighet. Han disponerar därjämte öfver en makt, för hvilken
själfva döden måste vika. Slutligen dör han missgärningsmannens död,
därföre att han orubbligt fasthöll sitt anspråk på att vara lefvande Guds
son och sanningens konung.
Med Jesu själfvittnesbörd öfverensstämma apostlarnes utsagor om
honom. Han är det människoblifna logos, som var hos Gud och själt
Gud. Han är Guds härlighets återsken och hans väsendes fullkomliga
afbild, högre än Moses och profeterna, högre än alla änglar, innehafvaren
af Guds tron. Han är den, genom hvilken allting är skapadt och allting
har sitt bestånd i honom. I honom bor gudomens fullhet lekamligen.
Han är syndens och dödens öfvervinnare. I hans namn allena är
frälsning; hans blod renar af alla synder; han är människornas enda hopp.
Hvad är eller måste han, om hvilken den h. skrift betygar allt detta,
vara från evolutionens synpunkt? Hans inträde i världen kan ej hafva
skett på det i n. testamentet skildrade sättet, ty detta hade varit ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
