Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Carl Norrby: Evolutionsläran och kristendomen. III. Med anledning af Drummonds nya arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det onda har hunnit utdrifvas. Därför måste ock det hos människan,
som ropar efter försoning med Gud, samvetets ångest under trycket af
syndens skuldbörda, inför evolutionisten bero på en förvillelse. Ty nog
kan i det evolutionistiska medvetandet ingå en misstämning, en sorg öfver
att man har så mycket kvar af en lägre tillvarelseforms brister och elände
och öfver att det går så trögt med att öfvervinna det, men att med denna
skröplighet ställa sig såsom en skuldbelastad brottsling inför en heligt
dömande och straffande Gud, det kan dock svårligen komma i fråga.
Det onda är ett i naturnödvändigheten grundadt oundvikligt öde, tungt
och svårt visserligen, såsom ock dess bekämpande ingår i den
evolutionistiska plikten, men man får för öfrigt finna sig vid, att blott man
gör hvad man kan för att såsom ett värdigt led i den evolutionära
religiöst-sedliga processen bringa utvecklingen framåt, så har man fyllt
naturens lag och kan tryggt lämna åt kommande generationer att föra saken
vidare framåt.
Och målet för världsutvecklingen, huru har man att tänka sig det?
Såväl Kristi som apostlarnes lära är väsentligen eskatologisk. Det Guds
rike, som Herren under sin förnedringstid grundlade och som i kyrkan
erhöll sin temporära gestalt, eller, om man hellre så vill, det rum, inom
hvilket det under den n. v. tidsåldern har att utveckla sig, framställes i
den h. skrift såsom i egentlig mening kommande först vid denna tidens
slut. Och det som betingar dess fullkomliga upprättande på jorden är
Kristi återkomst i härlighet, hvarvid den dom skall afkunnas och utföras,
hvilken, i det den ur riket afskiljer alla främmande och förkastliga
element, som under dess utveckling varit oundvikliga, ändtligen fulländar det
stora verket, Kristi försonings- och riksverk. Att evolutionsläran ej är
förenlig med antagandet af en sådan katastrof, som Kristi återkomst till
domen, och det jämförelsevis plötsliga genombrott, som den efter den
föregående långsamma, af kamp och strid betecknade utvecklingen, skall
medföra, det ligger väl i öppen dag, i synnerhet som enligt Kristi egna
ord vid slutet af denna utveckling tillståndet i religiöst-etiskt afseende
skall så långt ifrån vara något fulländadt, att tvärtom fråga är, huruvida
»Människosonen då skall finna någon tro på jorden».
Frågan om det gifves ett evigt saligt lif i en annan och högre
tillvarelseform än den närvarande för dem, som här ha troget fyllt sin
uppgift ligger naturligtvis utom evolutionslärans gebit. Icke desto mindre
är frågan om det eviga lifvet ett spörsmål, som nödvändigt infinner sig
vid hvarje försök till världsförklaring. Så äfven här. Då nu
evolutionsläran ej vet af någonting annat och högre än naturen, låt vara en af en
intelligens buren och regerad natur, så kan det från hennes ståndpunkt
icke blifva fråga om en väsentligen högre värld, än den, i hvilken vi nu
lefva. Denna kan visserligen efter hand blifva, så att säga, i hög grad
sublimerad, men i grunden är och förblir hon den hon varit och är. Det
högsta, hvartill hon kan komma, är en civilisation af utomordentlig
fullkomning, och det Guds rike, som därvidlag är tänkbart, är väl det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
