Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Harald Hjärne: Unionskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSKRISEN.
i83
fullt allvar fredsvänligt. Det är så fredsvänligt, att endast vänsterns
upprepade excesser kunnat väcka någon ovilja, och det till och med hos
sådana riksdagsmän, som på sin tid deltagit i den underliga
Ullmanns-sexan 1884, eller hos den glada Stockholmsbefolkningen, som ända till
senaste månaderna varit nästan likgiltig för den tråkiga »norska frågan»
och ännu så lätt låter distrahera sig af vare sig
Helgeandsholmsbyggna-derna eller taflorna i operakällarn. Det bör vara tämligen klart, att ingen
äfventyrspolitik kan byggas hvarken på parlamentariska omvändelser i
elfte timmen eller på några hurrarop vid centralstationen. Den hastigt
uppflammande unionshänförelsen hos en förströdd promenadpublik är
sannerligen ingen dyrbar skatt, som det lönar mödan att oförtöfvadt
tillgodogöra sig genom att »smida, medan järnet är varmt». Det är nog
säkrast att låta en djupare rotad öfvertygelse och fastare föresatser
fredligt och långsamt mogna öfver allt ute i Sveriges bygder, där
fosterlandskärleken förkofras bäst utan öfverflödiga retelser och i synnerhet tarfvar
förtroende till de styrandes kallblodighet.
Framför allt är det nödvändigt att hafva något så när klart för sig
på förhand hvad som skall göras »därefter», i fall utan vårt förvållande
olyckan inträffar. Det är visserligen att förmoda, att ett unionsbrott skall
stå Norge dyrare än Sverige. Men ett svenskt ingripande med krafter,
som ej räcka till att inom kortaste tid bryta allt motstånd, vore det
samma som en inbjudning till främmande inblandning, — och då är saken
tills vidare, kanske för alltid, ur våra egna händer. Och äfven vid
drägligaste utgång blefve Sverige klent betaldt med några nya
unionsparagrafer eller »konservativa» norska grundlagsändringar, för hvilkas
upprätthållande och riktiga uttolkning vi sedan ständigt måste bära ansvaret
under risk af norska inre partifrågors ohjälpliga sammantrassling med
svenska. Ett »unionsparlament» efter en sådan katastrof är en fantastisk
dröm, som på sin höjd kan leda till oöfvervinneliga norska valstrejker
eller till en radikal svensk-norsk frihandelsmajoritets herravälde med
van-vårdadt unionsförsvar och förlamande partikif å ömse sidor. Norges
>tuktan» kan för oss endast innebära en afgjord försakelse af all aktiv
norsk försvarshjälp under en oöfverskådlig framtid. Norges fullständiga
afväpning låter måhända tänka sig och såsom garanti därför ett par
hundra millioners skadeersättning till det af Sverige ensamt skötta
unionsförsvaret, medan Norge finge fullgöra sina bidrag genom att betala
räntorna å det därtill nödiga utländska lånet. Då kunde visserligen alla
formella lagändringar i Norge tryggt undvaras. Men kan ett dylikt
perspektiv förefalla lockande för svenske fosterlandsvänner? I det längsta
måste vi vänta och påyrka, att Norges sanne försvarare själfve med kraft
afvärja lagbrytande tilltag och ej göra sig medbrottslige däri genom
dådlös tvekan.
Ett drygt ansvar, som väl är ägnadt att dämpa en någorlunda
betänksam ärelystnad, kommer alltså att hvila pä dem, vare sig i Sverige
eller i Norge, som känna sig hugade att framkalla en våldsam brytning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
