Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSBYGDSINTERIÖRER. 2 1J
Min förlofning med Emil och mitt bröllop — om allt detta fick
du ju så långa bref året efter det vi skildes. Du frågar mig, om jag
ännu har kvar min romantiska förtjusning för bondlandet. Du talar
om vårt svärmeri för bondflickor och bondgossar eller för »jenter» och
»gutter*, som vi alltid sade i vår »björnsonska» tid, då vi trodde, att all
lifvets poesi och skönhet funnes pä landet, där allt var så på en gäng
naivt och storslaget, där en Arne och en Synnöve bodde i hvarje stuga,
där mjölken var som grädde och man ej hade stort annat att göra än
skumma af denna i stora byttor till kernfärskt smör i stora tråg, sådant
där osaltadt smör, som var så godt på nybakadt bröd.
Vi drömde om, huru där ute på landet funnos helgjutna storslagna
människor med stora rena känslor, människor, som alltid gingo klädda
i färgrika dräkter, i toppmössor och hvita lif och röda förkläden och
hade ljust här liksom på Tidemands taflor.
Och minns du, hur förolämpade vi blefvo, när din far, som ju
var grosshandlare och hade spannmålsaffärer pä landsbygden, gjorde
narr åt oss och sade, att våra Öjvindar och gutter voro supiga och
drumliga bondtölpar och våra Synnöver klumpiga lagårdsdejor i grofva
snörkängor och att bönderna för öfrigt voro allt annat än storslagna:
de voro småsnåla och småknepiga, ja, de kunde förstås vara storsluga
och storsupiga också; men rätt åt dem var det, när prisen å deras
produkter sjönko, ty stormodiga och bonddryga voro de minsann
tillräckligt ändå — det var det enda stora hos dem!
Huru käckt vi dä sade honom, att han som andra stadsbor bara
inbillade sig, att han hade reda på »folket», det sanna verkliga folket på
slätter och i skogsbygder — jag tror, vi sade i »fjälldalarna» — som
han ändå alls inte kände till, ty det lefde sitt eget undangömda lif utan
att bekymra sig om all den fåfänga och tomhet — ja, så sade vi
verkligen, vi femtonåringar} — som trifdes i de stora städerna. Jo, tacka
för det, muttrade han — han begagnade för öfrigt ett långt mustigare
uttryck — men hvad vet sådana flicksnärtor om landtmannapartistisk
oförskämdhet och egoistisk grundskattepolitik!
Duktigt sårade voro vi emellertid ä »folkets» vägnar, och så kommo
vi öfverens om, att vi för framtiden skulle ägna vårt lif åt dessa
trohjärtade, förtjusande bondgossar och bondflickor, som gingo i skogen
och blåste i vallarelurar. Jag tror, vi bestämde oss för att göra en skola
för dem, i hvilken de kunde få stora förebilder och höra läsas om
Björnson och Synnöve och Arne!
Och nu!
Borta vid Seinefloden i midtpunkten för stora världens brusande
lif, där bor du, där har du din eleganta lilla arbetsvrå, där du på duken
afbildar franska gutter och fiskerjenter från Bretagnes klippkuster.
Och jag — ja, jag har blifvit den gemensamma framtidsplanen
trogen; ty jag sitter här i min prästgård i mellersta Sveriges skogsbygd —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
