Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Cecilia Bååth-Holmberg: Landsbygdsinteriörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSBYGDSINTERIÖRER.
2 1J
Ty här, när en yngling och en flicka gifvit hvarandra sin tro, så finnas
visserligen sällan för dem de skrankor, som mellan förlofvade i de
bildade klasserna; de lefva då en liten tid ett jämförelsevis sorgfritt
kärleks-lif liksom orrparen i skogarna om vårarna; de anse sig icke behöfva
blygas härför, ty — tillhöra de icke hvarandra, äro de icke trofasta mot
hvarandra? Och deras förhållande, uppbäres det icke af bygdens sed,
och bekräftas det icke till sist i vederbörlig samhällsordning?
En och annan skall kanske tycka, att det verkligen ligger något »nok
så berettiget» häri; och man får i alla händelser icke glömma att taga detta
resonemang i betraktande, då man vill bedöma »erotiken» på landsbygden.
Jag minns en gång, när min man talade med en gammal
nämndeman om dessa saker och om hvad man skulle kunna göra för att införa
bättre ordning och anda i detta stycke:
»Jag har också varit ung, herr kyrkoherde», svarade han, »och jag
förstår, hur ungdomen känner det; sträfva och knoga får en bonde nog
ändå, och man är bara ung en gång, och då är litet majlif i all trohet
inte något att säga på––»
Hvad du nu än må tycka om detta — men tro inte, att ett ungt
äkta par på landet strax efter vigseln företar en poetisk weddingtrip
eller ens alltid får begifva sig till det egna hemmet, där han är herre
och hon husmor. Nej, bröllopsfärden går oftast till endera makens
föräldrahem, vare sig den unga hustrun flyttar till mannens föräldrar som
första piga eller han till hennes som förste dräng: de ha intet eget hem
— och få det kanske ej under många år — där de ostördt kunna få ordna
sitt lif efter eget tycke, så som herremannen kan göra det; och deras
»smekmånad», deras enda frihetstid, måste infalla, innan de i och med
vigseln inträda i dessa visserligen regelbundna, men också otroligt bundna
förhållanden.
Hvilken som under dessa har det svårast, mannen eller hustrun,
är ej godt att säga. Huru mycket medborgerligt intresse och personlig
kraft t. ex. gå icke här förlorade, rinna gagnlöst bort och förnötas som
vattenkraften i de lappländska älfvarnas forsar, därigenom att ofta
verkligt kunniga och tänkande, begåfvade män i sina bästa år på så sätt bli
osjälfständiga och ha intet att säga hvarken i hem eller kommun!
Och hustrun!
Min man var en gång kallad i sjukbesök till en af socknens rikaste
hemmansägare, som för ett par år sedan gift bort sin son med, som det
troddes, grannbyns rikaste flicka. Men efter bröllopet kom det i dagen,
att hon intet ägde. Och då blef det annan låt af. Hade man förut
fjäsat och fjäskat för henne, så kunde man numera ej nog visa henne
sitt förakt, ja sitt hat. Så blef svärfadern illa sjuk och bad i rädsla
för döden min man komma till sig. När Emil inträdde, hade den sjuke
just kraflat sig upp och stapplat in i nästa rum, där sonhustrun, som
nyss fått barn, låg, och Emil hörde honom säga:
»Upp med dig, du — det är inte värdt, att du ligger där och drar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
