Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSK NUTIDSLITTERATUR.
24 I
bankiren Salabert, låg till börd som till känslor, hvilken blifvit en rik man genom
mer eller mindre nogräknade medel och upphöjd till hertig de Requena. Under
sin fattigdom i Valencia knöt han en kärleksförbindelse med en lika vacker
som sedeslös irländska, hvaraf frukten blef en dotter, Clementina, en
valencisk-irländsk skönhetstyp. Salabert öfvergaf emellertid älskarinna och dotter, reste
till Amerika, hvarifrån han återkom som förmögen man, och ingick ett rikt
gifte. Hans hustru adopterade Clementina, som vid romanens början är trettio
àr och gift med en bankir, Osorio, och har en älskare, Pepe Castro, en
fin-de-siècle-typ af renaste vatten. Deras förhållande är blottadt på all poesi och
saknar all passion. Det räcker ej heller länge, Pepe far en efterträdare i en
tjuguårig yngling, Raimundo, som drages till Clementina genom en viss likhet,
som han tror sig finna mellan henne och sin älskade, aflidna moder.
Clementina finner förhållandet pikant och hinner ganska snart fördärfva den något
sentimentala och barnsliga, men i botten hederliga ynglingen, på hvilken hon
snart ledsnar och som hon afskedar på ett hårdt, hänsynslöst sätt, lämnande
honom åt andlig ruin och åt sina drömmerier, för att i stället skänka sin
gunst åt en politiker, ett ministerämne, som hon kan draga nytta af. Hennes
fostermor, en af de få hederliga personerna i romanen, har nämligen dött och
insatt Clementina till universalarfvinge. Men förmögenheten förvaltas af hennes
far, den »noble» hertigen, och han vägrar att utlämna den. Detta leder till
en process, där den ena galenskapen och skandalen aflöser den andra, och
hertigen, en gång hela Madrids afund och skräck, blir föremål för allmänt
förakt, till och med löje för sina egna tjänare.
Intresset koncentreras icke så mycket på handlingen i sin helhet utan
mera på detaljerna omkring hufvudpersonerna, och boken gör ett pinsamt
intryck genom all den uselhet, som där målas, och genom frånvaron af alla
ljusare toner. Tecken tyda på att den är en naturalistisk stridsskrift, en
provin-sialprotest mot Madrid-lif.
Af sin förre kritiska medarbetare D. Leopoldo Alas (Clarfn) har Sr.
Pa-iacio Valdés fått ett berömmande erkännande för La Espuma, men den icke
mindre framstående kritikern och romanförfattaren Luis Alfonso, nu död,
stämplade på sin tid romanen såsom gudlös och S:a Pardo Bazån anser Sr.
Palacio Valdés fullkomligt obekant med den societet han här skildrar. »I
Madrid», säger hon, »existera ej samma exklusiva förhållanden som i St.
Germain; bördsaristokratien lefver ej i Madrid afskild från penningens män, från
intelligensens eller politikens aristokrati och kontakten har varit till fördel på
alla sidor.»
I England åter, där Sr. Palacio Valdés är den populäraste spanska för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
