Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Lydia Wahlström: General Gordon. V–IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 66
GENERAL GORDON.
»frågas — skulle jag göra rätt i att komma öfverens med Mahdin på det
villkor, att han sände ned alla flyktingar, mot det, att jag åt honom i
oskadadt skick öfverlämnade allt krigsmateriel i Khartum? Visserligen
kunde jag, bokstafligen sedt, ha rätt att göra så, men sedan? Om en
resning i Egypten blefve följden, hvad skulle väl min nationsäga? Den
skulle säga, att det är mitt fel. Men den skall icke komma att säga så,
ty jag skall icke uppgifva platsen utan med mitt lif.»
I denna dagbok letar man förgäfves efter kristlig salvelse eller
patetiska festtalsfraser om »ett älskadt fosterland». Gordons
fosterlandskärlek hade lidit för mycket för att icke för länge sedan ha hunnit öfver
den chauvinistiska retorikens banala ståndpunkt, — om den någonsin
hade haft någon böjelse ät detta håll. Tvärtom; vid tanken på England
gifver han ofta luft åt sin harm öfver att vara lämnad i sticket af sitt
lands regering, som dock själf hade skickat ut honom med löfte om
understöd. Men just i de halfkväfda vredesutbrotten framlyser allra
tydligast den fosterlandsälskande engelsmannens sorg öfver att historien en
gång skulle nödgas brännmärka engelska regeringens handlingsätt mot
Sudan såsom vanhederligt.
När harmen blir honom för stark, har han ett karakteristiskt sätt att
afbryta sin tankegång genom en liten humoristisk anekdot om något,
som inträffat under dagens lopp. Sålunda finner man Khartums
generalguvernör, som dagligen väntar stadens fall, plötsligt kunna omtala en
historia om palatsets kalkontupp, som dödat en af sina hustrur:
»anledningen okänd; sannolikt hemlig korrespondens med mahdin».
Psykologiskt märkligt är också, att Gordons friska humor icke ens
under dödstankarnes fruktansvärda allvar någonsin lämnade honom. På
de engelska diplomaterna i Kairo tager han en oskyldig hämnd för deras
ömkliga försiktighet och halfmesyrer genom att rita af dem i en
karrikatyr, som äfven meddelas i den svenska biografien. Med några enkla
bläckstreck har han fått fram ett par komiska idiot-typer, halft menlösa,
halft fulla af »sittliche Entrüstung» öfver Gordons djärfhet att kalla dem
»humbugs*. Och därpå tänker han sig vederbörandes förargelse i följande
samtal:
»X. till Y.: ’Hvad skall ni väl säga, när ni får höra, att han ritade
af Er och mig? Och detta till råga på allt i sin halfofficiella dagbok;
och vi kunna absolut intet göra därvid, ty om man söker komma åt
honom i hans egenskap af brittisk officer, så säger han, att han gjorde
ritningen i egenskap af generalguvernör och vice versa.»
En af sina nybyggda små Nilångare döper han till iZubair» och
gläder sig tjufpojksaktigt åt att detta skulle reta anti-slafverisällskapet
till ursinne. För att nu icke tala om det godmodiga leende, hvarmed
han alltid betraktade de lata och tanklösa, i värsta fall rent af förrädiska
och tjufaktiga barn, hvilka tjänstgjorde som hans tjänare och soldater!
Han klagar öfver att, då han behöfde dem, voro de antingen sysselsatta
med att sofva, äta, läsa böner eller vara sjuka, och att det naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
