Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huru skall undervisningen i historia göras
fruktbärande för lifvet?
(Föredrag hållet i Stockholms Pedagogiska Sällskap febr. 1895.)
Hvad jag här tänker säga är jag naturligtvis icke nog förmäten anse
vara hvarken det. enda eller det fullständiga svaret på den uppställda
frågan; det är på sin höjd ett sätt bland flera andra; jag menar icke: så
skall undervisningen ske, utan: så kan den ske.
Som lärare har jag andra förutsättningar än de här närvarande med
hänsyn dels till lärjungarne, dels till den använda metoden.
De elever, som genomgå en folkhögskolekurs, hafva icke stora
förkunskaper; sedan de slutade sin folkskola, har i regeln en tid af 4—8 år
förflutit, under hvilken de glömt mycket af hvad de en gång inlärt; jag
har dem endast i 23 läsveckor, och med 4 timmar i veckan åt historia
blir kursen i detta ämne omkring 90 timmar; i folkhögskolans metod
ingå visserligen förhör, men icke läxor, och målet är icke en
afgångsexamen med afgångsbetyg i så och så många ämnen. Mina elevers
medelålder är emellertid 20—22 år, och i detta förhållande ligger onekligen
en behjärtansvärd fördel, åtminstone om man, såsom jag, hyllar gamle
Grundtvigs skoluppfattning, att då »lifsupplysning» skall meddelas, är
ungdomstiden och icke barndomsåldern den bästa och tacksammaste
perioden i människans lif.
Men under ofvannämnda förutsättningar och förhållanden, hvad af
beståndande värde kan väl medhinnas och meddelas? Är icke det hela
en hopplös, tröstlös läraregärning? Jag tror icke det; allt beror på hvad
man innerst vill uppnå och huru detta sker.
Vid en folkhögskola kan en lärare i historia icke se främsta
uppgiften i en väl inlärd lärokurs, som kan på en examensvågskål vägas
utan att varda för lätt befunnen. (Härmed vill jag naturligtvis icke i
någon som helst mån hafva uttalat mig ringaktande om fasta
minneskunskaper vare sig i historia eller i något annat ämne.)
Historien är icke ett mål i och för sig, utan ett medel för
lärjungens utveckling och lyftning i åtskilliga hänseenden. Enär han lämnar
skolan utan något skrifvet betyg, således utan att äga »svart på hvitt*,
att han förvärfvat den eller den insikten, så må man då se till, att han
Svensk Tidskrift 189J. 6. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
