Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Robert Mörner: Ett och annat från Norge. Reseminnen. IV–VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OCH ANNAT FRÅN NORGE.
3j3
Och vegetationen är i denna dalgång så utomordentligt saftig och rik, att man
t. o. m. i mellersta Sverige sällan ser något liknande. Ännu en gång stiga
vi ombord å en liten ångslup, som efter en färd om i1/* timme för oss till
Furulund vid foten af Sulitelma. De små ångbåtsresorna voro särdeles
angenäma. På ömse sidor om oss höjde sig fjällen till flere hundra meters höjd,
här och där störtade en fjällbäck ned i det klara vattnet, och där ofvanför
glimmande snömassorna, medan de väldiga konturerna af Sulitelma och
särskildt af Blåmanden trädde allt närmare och närmare.
Furulund är en icke så liten koloni, som på endast ett par år vuxit
upp här midt i ödemarken. Här finnas utomordentligt präktiga bostäder för
Sulitelma-bolagets direktör, öfriga personal och arbetare, kontorsbyggnad, tillika
hotell, ett stort ångkök med en treflig restaurant, »peisestue», d. v. s.
messbyggnad för bolagets tjänstemän m. m. Direktören bjöd oss på supé, och
när jag inträdde i hans eleganta, med vackra konstverk försedda våning, kunde
jag icke återhålla utropet: »Är detta vid Sulitelmas fot?» Direktören är själf
en god landskapsmålare och har prydt sin våning med flere vackra taflor. I
kontorsbyggnaden anvisades mig ett stort rum, och jag gick tidigt till hvila
för att följande dag vara i kondition för en beramad bestigning af Sulitelma.
Vid 9-tiden lämnade jag Furulund, åtföljd af en omkring 45 års man
som vägvisare samt en 18-årig son till direktören. Vi passerade förbi två af
grufvorna. Vid den öfversta, i hvars närhet fläckar af den gångna vinterns
snö ännu kvarlågo, hvilade vi oss en kvarts timme, och fortsatte sedan färden
uppför de icke synnerligen branta, med en fuktig grönska klädda sluttningarne.
Snart började emellertid vegetationen försvinna, stora snöfölt, hvilkas sprickor
läto oss skåda ett hisnande djup, passerades, högar af klippblock försvårade
färden, och allt brantare reste sig framför oss Sulitelmas synålshvassa
spetsar. På natten hade fallit ett tunt snölager på alla bergspetsarne, men
detta smälte under dagens lopp. Liksom alla andra höga fjäll i dessa trakter
är Sulitelmas öfre del ett väldigt stenkummel, under hvars genom ständigt
sten-ras oupphörligt förändrade täcke endast här och där den fasta klippan
skymtar fram. Omväxlingen af snö och torka, köld och värme förorsakar en
alltjämt fortgående förvittring. Uppstigningen uppför de sista nästan lodräta 400
à 500 meterna är mycket mödosam, helst som nästan vid hvarje steg större
eller mindre stenar lossna under våra fötter. Uppkommen på den enligt
förarens utsago högsta toppen blef jag icke litet förvånad öfver att omkring
500 à 600 meter framför mig få se en bergspets, tydligen högre än den, hvarpå
vi stodo. Förhållandet var följande. Sulitelma består af flere höga
bergstoppar, af hvilka den högsta, Stortoppen, (1,880 meter) ytterst sällan bestiges,
!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
