Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - A. H.: Spansk nutidslitteratur. Några anteckningar. V. José Maria de Pereda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSK NUTIDSLITTERATUR.
423
männen hafva inrangerat honom i naturalismens led. Men för så vidt därmed
afses den franska, som i Zola har sin förnämsta representant, måste denna
klassificering anses fullkomligt oriktig, ty den spanska naturalismen är en
afkomling i rätt nedstigande led af pikareskromanen. Själf har också Sr. de
Pereda därutinnan preciserat sin ställning uti företalet till De tal palo tal astilla,
där han säger: »Om med realism förstås att framställa lidelser,
naturmålningar, karakterer med aktning för konsten, då är jag realist och håller därpå
som en ära. Men om man under denna etikett vill inrangera mig — såsom
redan skett och såsom till min berömmelse — under det banér, som
triumferande höjes på andra sidan om Pyrenéerna, under en stinkande naturalism,
som naket målar verkningarna af alkoholens styggelse, obsceniteten i lastens
boningar, protesterar jag däremot som en skymf.»
När Zola 1864 utgaf sin första bok, Contes à Ninon, visade han där, såsom
Jules Lemaitre säger, endast »un goüt médiocre pour la ’vérité vraie’ et une
poésie un peu fade.» Sedan Zola funnit sin väg är han — enligt Lemaitre —
»le poète brutal et triste des instincts aveugles, des passions grossières, des
amours charnelles, des parties basses et répugnantes de la nature humaine.
Ce qui 1’intéresse dans Thomme, c’est surtout Tanimal.»
Icke så Sr. de Pereda. När han 1859, således långt innan Zola blef
naturalist och långt innan ordet naturalism var uppfunnet, publicerade sina
första byhistorier, var han samma »naturalist» som han är i dag.
Afskild från den öfriga världen genom berg och haf, har Don José de
Pereda gjort sig till tolk för de sväfvande känslorna hos det nordspanska
folket, som i honom ser sin skald. Han ställer högt den fria viljan hos människan,
tror henne mäktig dygd, hjältemod, i motsats till dem som icke se i henne
annat än la bete humaine. Han söker icke milieun för sina teckningar i de
dystra boningar där lasten frodas, reducerar ej kärleken till den sexuella
instinkten, gör ej sina figurer till dessa lastens utöfvare, som röra sig i stinkande
kloaker.
I motsats till den franska naturalismens kväljande äckel hvilar öfver
Peredas romaner skönhetens lugna behag. Medan Madame Bovary, Nana o. a.
parisermodeller föra läsaren till de stora centras dypölar med dess
öfverför-fining och dekadanscivilisation, försätta oss Escenas Montahesas, El Sabor de
la tierruca, Sotileza midt i landets idyll, visa oss arbetets epopé, sunda,
fruktbärande ideal, hvilka icke hafva något af den själströtthet, som alstras af
materiens despotism. Don José de Peredas naturalism är icke den, som efter
en icke lång tillvaro nu är stadd på återtåg, utan en naturalism, som är för
alla tider och för alla latituder.
A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
