Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - A. U. Bååth: Kritikern. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIKERN.
445
De verk, som uti upprörd tid
gått fram i glöd ur tankars strid,
han mästrade med sparsam möda —
hvad mer, om pannor fårats tätt
i ändlös fejd för mänskorätt,
om hjärtesår därvid måst blöda l
Mång fager dikt, som fram sig hvälft,
när skaldens hjärtesträngar skälft
och han sitt inres värma gifvit,
den från kritiken ej gick fri,
den kria blef med bockar i,
se’n med »non sine» märkt den blifvit.
Den kritikern, hvem var han väl?
Ack, blott en liten hvardagssjäl,
i jämnhöjd ej med en af desse;
ja, karlen var helt rätt och slätt
bland kritikussars bleka ätt
en mäkta prisad, märklig bjässe. —
Jag på porträtten åter såg;
mig tycktes nu, som sinn och håg
de vemodsfulle skiftat hade,
ty öfver deras mulna drag
föll nu liksom en glimt af dag,
mig tycktes alla blicka glade!
Ur ögonvrår sken stänk på stänk
af lekfullt spe — på skolebänk
de sutto, landets skalder, samman.
Ja, tankens, fantasiens män
de fatt sin barndoms vår igen,
då själf magistern gaf dem gamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
