Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Fredrik Vetterlund: Ett nyromantiskt skaldeideal och idékretsen i Atterboms »Fågel Blå»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL.
56 I
Hos Atterbom synas mig några bifigurer så förträffligt skizzerade, att de
verka med fullt lif. Så Zefyr i Lycksalighetens ö, så i Fågel Blå den page
Raoul, hvarmed vi här för öfrigt ej ha att göra, men hvars uppträdande som
rusig vid drottning Gloriosas fest kunde vara måladt af en verklig dramaturg.
Atterboms hufvudpersoner, och andra dessutom, förete också liffulla och
individuella drag. Men de äro icke fullt fristående i förhållande till
hvarandra. De äro reliefer mot en bakgrund, och somliga af dem, de sympatiskt
tecknade, kunna liknas vid upphöjda figurer, medan de osympatiska äro en
sorts negativbilder, hvilka dock lika väl som de andra bestämmas af den
gemensamma bakgrunden.
Vi skola längre fram se arten utaf denna gränsskillnad. —
Det är egentligen tre personer, som framträda i 1814 års Fågel Blå,
Amundus, Florinna och Deolätus. Den 23-årige Atterbom målar tvenne af
ynglingstidens ideal, äran och kärleken. Nyromantikern uti honom tillägger
ett tredje, poesien. Här möta oss således för första gången inom vår vitterhet
den nya romantiska tidens idealtyper af yngling, ung kvinna och konstnär.
Huru de alla hafva förändrat sig sedan Gustaf III:s dagar! Den
elegante hofmännen med det förbindliga, fint skeptiska leendet, hans kvinnliga
motbilder med sitt halft lekande, halft frivola galanteri — hela denna
rococco-generation är borta, och dess epigram- och madrigalsvarfvande salongspoeter
äro borta med den.
I stället få vi nu Amundus, den unge hjälten, medeltidens riddare utan
fruktan och tadel men i en mer allmänt-mänsklig och idealiserad form. Han
är en trotsig S:t Georg mot svek och »nattens yngel» men han är ock höfvisk
och from, och — icke minst viktigt — han har romantikerns själsfina
innerlighet.
Men — samma ynglingsideal utförde Atterbom närmare i Astolfsfiguren
i »Lycksalighetens ö». Medan en verklig dramatiker som Shakspere i sitt
fulla oberoende af abstrakt konstruktion kan bilda alldeles olika individer af
figurer med, abstrakt sedt, samma »egenskaper» — så har Atterbom endast
ett hjälteideal; Amundus har intet drag som ej passar in på Astolf.
Florinna blef den motsvarande hjältinnan — en själfull, kontemplativ
natur, något af härskarinna, något af nunna, något af kärlekstrånande flicka.
Den naturfilosofi hon ofta docerar för sina tärnor — och som är Atterbomsk
lyrik i stor stil — låter emellanåt hennes individuella röst förlora sig i den
romantiska allsymfonien. Icke desto mindre skiljer hon sig mycket mer från
Felicia än Amundus från Astolf.
Om Deolätus skall talas sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
