Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Fredrik Vetterlund: Ett nyromantiskt skaldeideal och idékretsen i Atterboms »Fågel Blå»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
Upplysningstidens typiske poet, som såg naturen med en fransk
trädgårdsmästares ögon, står först och främst i förhållande till sällskapslifvet, hvars
slagfärdiga esprit är själen i hans föga känslodjupa men leende och förfinade
diktning.
För Deolätus är sällskapslifvet ett förbihvirflande skuggspel, som kan
»rikta hans åskådningsgalleri», icke fylla hans hjärta — och från drottningens
fest drager han sig üt i parkens månklara midnatt för att förlora sig i dess
tigande oändlighet.
Vi stå här vid en god utsiktspunkt åt båda hållen, åt den franska
kulturen — social, vaken och utåtvänd — samt den gotiska romantiken,
individualistiskt fördjupad, drömmande och gemytsrik. Världsmannen, hofmännen, den
förras människoideal, saknar för den senare innerlighet och oändlighetskänsla.
Deolätus är naturligtvis redan här ett själfporträtt, fast något smickradt
— ty helt säkert för han sig i kungssalarne ståtligare än Atterbom. I en dikt
»Balen», som Atterbom utbroderat öfver ett poem af Tieck, skildrar skalden i
eget namn sällskapslifvet som ett tomt skenlif. Och ett yttrande af Tieck,
fälldt till Atterbom personligen under dennes Tysklandsresa, lägger han i
Deo-läti mun: Mänskolifvets kval uthärdar jag, icke dess nöjen.
Det älskvärda umgängets diktare, kavaljeren, som med samma leende
tillspetsade en artighet och en fin sarkasm, hofmännen, som hade sitt epigram
tillreds, då kungen vann ett sjöslag eller den sköna tappade solfjädern — ban
är borta och har efterträdts af den enslige drömmaren i skog och mark.
Skalder spela ju öfverhufvud en roll i romantikens estetiska dramer,
sagospel och berättelser. I »Lycksalighetens ö» har kung Astolf först vid sin sida
den unge Florio från- Välskland, som röjer sin tillkomst kort efter författarens
italienska resa. Han svärmar för muntert lif, vin och vackra flickor och är,
trots sin romantiska känsloglöd och skönhetsdyrkan, Öfverhufvud tecknad med
lättare hand. Väldigare är den andre Florio, den gamle eremitskalden, som
Astolf träffar vid återkomsten till sitt forna rike, men som lefver gömd under
pöbelregeringen inne i hufvudstaden. Jag tror att skalden jämfört sig med
honom, då han själf under »aftonbladismens» glanstid — och senare — trodde
sig allt mer och mer isolerad.
Men antagligen .hade han mera bestämdt porträtterat sig i »Ön», som
skrefs på 20-talet, så framt han ej redan gjort upp sin plan till Fågel Blå.
Den gamla Fågelblåsagans »Deoleteus» är svartkonstmästare. Atterbom
grep genast denna anknytningspunkt att göra honom till siare-skald i
romantikens mening: ett väsen med stark intuitiv åskådning af världsmysteriet och
förmåga att frambära den i poesiens form. Hopen tager hans svartkonst i rå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
