Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Bokanmälningar och litterära notiser - Grundtoner (George Egerton)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOK ANMÄLNING AR OCH LITTERÄRA NOTISER. 5»7
George Egerton har nog för sin ryktbarhet i ej ringa mån att tacka den
tyska författarinnan Laura Marholm — alias Frau Ola Hansson —, hvilken åt
henne ägnat ett entusiastiskt kapitel i sin till flera språk öfversatta »Buch der
Frauen». Hon nämner där, att Keynotes blifvit såld i tretusen exemplar under
loppet af några månader, och vill däri samt i de talrika bref, som mrs Clair
mont fått mottaga från sympatiserande medsystrar, se bevis för att George
Egerton anslagit grundtoner, som väckt djup och vid genklang.
Oss förefalla emellertid icke dessa siffror bevisande. Att en bok om
olyckliga äktenskap med förhärligande af den oförstådda hustrun kan framkalla
hundratals kvinnliga brefbekännelser, är ty värr icke alls något förvånande, om ock
kvinnopsykologien i boken vore än aldrig så ytlig. Och att en bok sådan som
Keynotes lockat äfven talrika manliga läsare, ligger ock i sakens natur, då om
den kunnat sägas, att den »icke är en bok för männen, utan tvärt om en bok mot
männen, en bok oss kvinnor emellan». Kan någon rekommendation vara bättre
äfven inför den manliga nyfikenheten, helst om det kan tilläggas, att bokens
skildringar äro på en gång ytterst intima och ovanligt hänsynslösa? Om en
sådan bok under sina första månader ej sålts i mer än 3,000 exemplar, då
dess språkområde är det vidsträckta anglikanska på Ömse sidor om Atlanten,
så är snarare spridningen ett bevis mot än för det uppseende, den förments
hafva väckt i vida kretsar; och fru Marholms erkännande tillägg, att boken var
för god att blifva så hastigt berömd, kunde synas öfverflödigt, åtminstone med
hänsyn till afsättningen.
Att Grundtoner är en ganska ovanlig bok, det vilja vi visst icke förneka.
Ännu åtminstone hör ett sådant jenseits von gut utid bose, som man här möter,
ej till det hvardagliga — dess bättre. Men det är vidare onekligen en
intelligent bok; dess författarinna saknar icke öra för lifvets disharmonier och har
ett högljudt instrument att återgifva dem på. Men oss tyckes, att hon har en
ytlig blick för lifvet och människorna. Hon är för uteslutande estetiskt bildad
för att förstå det djupare hos dem, och hennes skildringar af både män och
kvinnor blifva därföre genom sin ensidighet falska.
Fru Marholm påstår i sin nyss citerade essay, att kvinnorna i allmänhet
finna männen, äfven då de älska dem, så öfvervägande komiska, och att George
Egerton tecknat dem så i detta dussin af äktenskapshistorier, däri ser hon en
särskild förtjänst. Huruvida de Egerton’ska manliga typerna verkligen äro
komiska, vill jag låta vara oafgjordt: det kan vara mitt fel, att de snarare
förefalla mig sorgligt jämmerliga. Men det säkra är, att skildringen af dem
liksom af kvinnorna, saknar hvarje gnista af den försonande humor, hvarefter man
längtar inför en verklighet sådan som den här tecknade. Detta ersättes för
visso icke genom det ofrivilligt komiska intryck, som författarinnans
stilöfver-drifter gång efter annan göra (särskildt i den första skizzen).
»Grundtoners» närmaste motsvarighet inom den svenska vitterheten torde
vara Giftas. Hvad Strindbergs bok är såsom uttrycket för en rå manlig
uppfattning af förhållandet mellan man och kvinna, det är George Egertons för
ett ganska troget motsvarande, men specifikt kvinnligt åskådningssätt.
Visserligen är det mera estetisk förfining i George Egertons sätt att se lifvet och att
återgifva det, men är icke innerst hennes njutningslära till principen den samma
som tendensen i »Giftas»? Åtminstone är skillnaden ej större än mellan de
förfinade Epikuréerna och de robusta Cyrenaiker, som sannolikt trifdes rätt väl
i Cynikernas lag.
Med August Strindberg har för öfrigt författarinnan ock gemensam den
partiskhet, hvarmed båda döma mellan man och kvinna, — blott att
hvardera är partisk för sitt kön. Kanske vill någon till försvar i detta afseende
för George Egerton hänvisa till, att hon heller ej målar sina medsystrar med
så synnerligen tilltalande färger. Men däremot kan ju genmälas, att äfven
Strindberg nästan karrikerar karlarna, ehuru han anser, att det är kvinnorna som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
