Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Svenskt lif. Af Gustaf Stridsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT LIF 45
har att säga kommer läsaren att önska, att vi ägt många lika
denne.
I det mycket karakteristiska företal, som Artur Hazelius
gifvit boken, tackar han de Jonas Stolts vänner, som gifvit honom
upplysningar om den då redan döde, en soldat och tvenne
bönder, och från dem härstamma följande i hög grad
intresseväckande drag: —
Sista sommaren han lefde, gick han omkring och »repeterade
minnena öfverallt, där han vandrat och arbetat» samt tog farväl af sina
vänner. På ett ställe ombedd att skrifva något som ett minne i
familjens bibel, gjorde han följande anteckning: »I dag vid elfvatiden
är hallklar himmel, stark blåst och luen flyktar som på sommaren.
15 januari 1878, Jonas Stolt.»
En annan vän berättar följande: — Jag gjorde honom sällskap
och hade mycket intressanta samtal med Jonas, som jag nu inte kan
återge i den form han yttrade sig; men det sista han sade var detta:
»Hör du, nu kommer jag här aldrig mera, men du, som kan tänka
något litet — lof mig ett löfte.» Jag svarade: »Om jag kan.» — »Jo,
det kan du. Du skall plantera några träd årligen, sak samma af
hvad slag, ty det blir ondt om träd till sist.»
Det är en utsökt skildring af den gamle mannen, som dessa
lakoniska rader lämna. Hvad han har att förtälja om sin egen
utvecklingsgång, vittnar också om en bildningsträngtan, som väl
kan komma hans lyckligare likar att blygas. Hans första
lärarinna var modern. »Hvarje husfader skulle ock vara skollärare,
men denna börda kom likväl för det mesta på mors lott. Det
var vanligt att se mor vid spinnrocken och barnet därjämte
med boken i hand.» Ännu på 20-talet fanns många gamla, som
dock aldrig lärt läsa i bok, och blott en och annan kunde nyttja
pennan med någon säkerhet. Sedermera, när skolorna kommit
i gång, fanns för sådant ingen ursäkt, menar Stolt, utan måste
detta räknas de okunniga själfva till last »såsom vårdslöshet
eller ovilja. Prästen arbetade nog på detta område allt hvad
han kunde, men som det ännu icke fanns någon skolstyrelse,
och nitet för skolan stod lågt hos allmogen, så var han ensam
därom, och tycktes icke mycket kunna uträtta i brist af
biträde.» Och så fortsätter Stolt med denna vördnadsbjudande
skildring: —
Här skulle jag kanske nämna något om min egen skola. 1819, då
jag fyllde 7 år, kunde jag läsa obehindradt i hvad bok som helst
och kunde utantill katekesen så väl, att jag sedan aldrig har kunnat
upprepa styckena som då. Så föll mig i hågen att få lära mig skrifva,
men därtill tycktes far vara trög, ty han sade, att det tjänar oss fat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
