Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Magyarisk parlamentarism - En österrikisk-ungersk statsman (Andrassy)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 73
önskar. Därvidlag har Mailath godt hopp, och på säregna grunder.
De nya makthafvarne lida nämligen ej af samma brist som sina
företrädare — frånvaron af opposition. Endast den regering, menar han,
som kan ropa »Vargen! Vargen!» — vi bli störtade, om vi ej få
hvad vi begära — kan göra sig hörd i Österrike; i
förhandlingarna med unionsbrodern står en stark regering svagast. Det är blott
£n af paradoxerna i ungerskt statslif.
En
österrikisk-ungersk statsman.
Det är de tre senaste årens tilldragelser, som
alldeles särskildt fästat den allmänna
uppmärksamheten å dubbelmonarkien vid Donau. Länge hade
man vant sig att i pressen under rubriken »Österrike
— Ungern» blott finna invecklade och svårbegripliga redogörelser för
det allas krig mot alla, som ständigt rasar mellan de otaliga
folkslagen inom dess gränser, eller visserligen spännande men föga
uppbyggliga interiörer från den vanvettigt uppdrifna obstruktionsteknik,
hvarmed deras målsmän i representationen bekriga hvarandra och
regeringen, eller för ett konstitutionellt sinne ruskiga skildringar af
de e.r-/ex-tillstånd, som i sällan afbruten följd aflösa hvarandra. På
utrikespolitikens område såg man österrikiska statsmän vid sidan af
Rysslands tålmodigt och beskäftigt syssla med den diplomatiska
Pene-lope-vämad, som går under namnet makedoniska frågan, och vid de
stora europeiska kriserna fick dess representant i allmänhet nöja sig
med att såsom »briljant sekundant» bära vittnesbörd om* fastheten af
de band som knutits med Tyskland under och efter Berlinkongressen.
Pressen i de olika stormaktsländerna diskuterade — ibland rätt
ofinkänsligt — med ton af på det ena hållet konsulterande läkare,
på det andra af presumtiv arfvinge möjligheten eller sannolikheten af
monarkiens upplösning efter den nuvarande åldrige härskarens
bortgång.
Såsom ett käckt, men kanske något bryskt afbrott i denna
visserligen allt annat än enformiga eller händelselösa men likvisst mindre
glansfulla tillvaro kom så den aktion, som började med numera grefve
Aehrenthals stora tal om Sandschakbanan i delegationerna den 27 jan.
1908 och utmynnade i ockupationen af Bosnien-Herzegovina den 5
okt. samma år. Därur framväxte snart den allvarliga kris i Europas
internationella lif, som fick en fredlig afveckling endast därigenom
att Tyskland i »Niebelungentreue» och »schimmernder Wehr» ställde
sig vid förbundsbroderns sida.
Båda dessa moment i den nu lyckligen öfverståndna krisen peka
tillbaka till den man, som vid Bismarcks sida intager en af de
förnämsta platserna bland dem, som lagt grundvalarna för Europas
nuvarande internationella förhållanden — grefve Julius Andrassy. Det
var han, den lifdömde landsflyktingen från 1848 års ungerska
revolution, som framför andra inlagt förtjänst om tillkomsten af
clen dualistiska författning, hvarunder den habsburgska monarkien
icke utan vedermöda framlefver sitt konstitutionella lif. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
