Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Dagens frågor
- Svenskarna och deras höfdingar (Heidenstam)
- Geijer-minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad beträffar bokens yttre utstyrsel måste emellertid riktas en
gensaga mot de illustrationer, hvarmed man funnit lämpligt att pryda
densamma. Den tecknare, från hvars hand de härröra, har alldeles
icke visat sig vuxen sin uppgift. Vida bättre hade det varit att helt
och hållet afstå från illustrationer än att på detta sätt låta
Heidenstams skildringar åtföljas af teckningar, som ur konstnärlig synpunkt
måste betecknas som alldeles otillfredsställande.
Geijer-minnen.
En glädjande företeelse inom de senaste årens
litterära lif i Sverige är det uppvaknade starka
intresset för memoar- och brefsamlingar från äldre tider. Allt som
kan bringa våra förfäders inre lif — deras andliga atmosfär,
deras strider och svårigheter, de verkliga motiven för deras
handlingar — lefvande inför oss, är af oskattbart värde; först därigenom
få vi det rätta perspektivet för vår egen tids andliga problem. Den
stora memoarlitteraturen är naturligtvis icke minst från denna synpunkt
af något växlande värde, men till dess mest gifvande bidrag hör utan
tvifvel den skildring från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår, som
till julen publicerades af hans dotterdotter, fru Anna Hamilton-Geete
(I solnedgången. Minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers
senaste lefnadsår. Bonnier. 6 kr.).
Det ligger både en styrka och en svaghet för en författare i att
skildra sina närmaste, han känner så väl hvarje förändring i deras
uttryck, hvarje skiftning i deras tonfall, han kan säga med Kipling:
»vi äro af ett blod, ni och jag». Detta sitt vetande vill han
meddela läsaren och göra honom delaktig i allt det som han finner värdt
att minnas. Men då uppstår svårigheten att sofra materialet, så att
den skrifvande icke åstadkommer en produkt, som visserligen roat
honom själf att frambringa, men som lämnar läsaren kall och
ointresserad.
Fru Geetes »I solnedgången» ger en obeskrifligt intagande bild af
30- och 40-talens Uppsala och den Geijerska kretsen, med dess
skönhet, harmoni och frid, så olik allt som nu finnes. Sällan lyckas
man se så klart, hur ofantligt annorlunda lifvet gestaltade sig för de
bildade då mot nu, och man frågar sig hvari egentligen den stora
olikheten består mellan dåtidens och vårt sätt att se på lifvet,
hvarför människorna då, trots ett i yttre måtto hårdare och
besvärligare lif, ändå kände sig lyckligare och mera i harmoni med
tillvaron. En sådan syn på dåtidens människor beror nog inte
uteslutande på ålderns patina, utan snarare på att lifvet var långt enklare,
långt mindre kompliceradt än nu. Man led inte då af den aggande
känsla af social orättvisa, som nu förbittrar tänkande människors lif;
man bar blott sina egna och de sinas sorger, medan vi aldrig fullt
kunna frigöra oss från en känsla af delaktighet och medansvarighet
i hela samhällets.
Visserligen är man frestad att tro, det fru Geete något litet
idealiserat de personer hon skildrat. Att t. ex. inte alla inom kretsen
med samma okritiska beundran sett på »de små Knösarna», får man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:18:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1911/0164.html
