Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Sanatorievård och arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin hand, instängda så att säga i en helpension. Denna folkuppfostran
kan, rätt ledd, sträcka sig öfver vida fler områden än de rent
hygieniska.
Sanatorierna böra därför vara ett mellanting mellan folkhögskolor
och lasarett. Lifvet på ett vanligt sjukhus blir för patienten helt
passivt; på ett sanatorium blir det passivt endast den första tiden,
sedan aktivt. Aktivitetens uppvaknande tar sig ofta, om den ej ledes
på rätta vägar, uttryck i själfsvåld, dumma påhitt och kritik eller
domnar den af i bitter håglöshet af brist på näring.
Sanatorierna böra därför byggas, inredas och ledas så, att de äro
afpassade efter såväl de sjukare patienternas passivitet som de
tillfrisknandes aktivitet. De böra därför ej vara afbildningar af lasarett
och ej heller ledas efter samma principer som dessa.
På många sanatorier i in- och utlandet har man börjat arbeta för
patienternas sysselsättande och uppfostran. Principiellt har saken
ställts som ett önskemål, så länge tuberkulossanatorier existerat. Det
är de praktiska svårigheterna, som varit nog så besvärliga att
öfvervinna, på samma gång som man ej fullt haft klart för sig, att
sanatorievård kunde bli till samhällelig skada. Nu inser man detta och
har tagit itu med saken. I Sverige har man haft ännu ett hinder
att räkna med: sanatorierna ha varit så få, att hvarje patient fått
sig blott 3—4 månaders kur tillmätt, en tid hvilken vanligtvis blott
räcker till hvilokur och ej gifver plats för nämnvärdt arbete. Det
finnes några sanatorier, särskildt i Danmark, Holland, England och
Sydtyskland, som trots alla svårigheter ej släppt taget om
patienternas arbetssak. Erfarenheten från dessa visar, att det kräfver mycken
tid och omtanke att sysselsätta patienterna, ett arbete som man
egentligen hvarken kan vänta af den strängt upptagne läkaren eller af de
sjuksköterskor, som utbildats att sköta endast passiva patienter —
såvida de ej äro födda pedagoger. Skall frågan kunna lösas på ett
sätt, som passar alla sanatorier, böra läkarna till sin hjälp hafva
tillgång till särskild för detta ändamål utbildad personal, sanatorielärare
eller sköterskor, på samma gång som man bygger och inreder
lokalerna så, att de blifva en hjälp och ej ett hinder för patienternas
själfverksamhet.
Arbetet på ett sanatorium bör för att fylla sin mission vara
mångfaldigt, så att det så vidt möjligt passar alla. Men hvad som på
alla sanatorier bör vara obligatoriskt för alla feberfria patienter är
att sköta sina kläder, sin bädd, sitt tvättställ, sin spottkopp o. s. v.,
allt saker som ger hygienisk uppfostran. Personhygienen är ett
viktigt led i kampen mot tuberkulosen och kan ej nog beaktas.
Patienterna böra därför ej gå skockvis och tvätta sig i gemensamhetsfat,
ej befrias från ansvar för att deras kläder hållas rena och hela, o.
s. v. De skola behandlas som individer, af hvilka hvar och en har
sitt att bära ansvar för, rent af uppfostras till behof af egna grejor
för toaletten. Sanatoriet har en stor uppgift att fylla ej minst då
det gäller att lära de hemvändande patienterna isolering i det egna
hemmet. De arbeten, som dessutom böra förekomma, äro närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
