Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Sverige genom konstnärsögon. Några brottstycken. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852 CAHL G. LAURIN
den, har skapat bestående skönhetsvärden. Man tanke på Durers
teckning, på Rembrandts, på Whistlers, på Carl Larssons
målningar af deras dagars upphof. De bundna källsprången porla
fram lösta af kärlekens värme, och »hjärtats hemliga skatt blir»,
som Durer säger, »uppenbar i verket». Så blir det äfven, då
konstnären skildrar den jord, som fostrat honom. Han finner
och påvisar skönhet och storhet, som ingen annan sett, och gör
därigenom sina landsmäns känslor för det gemensamma
fosterlandet djupare och fylligare.
I Sverige genomgå vi nu en period, då vi måste reagera både
mot en tid af nationellt falskt patos och frasväsende och mot
den riktning af nationell själfuppgifvelse, af orättvist
underskattande af det egna, som följde den förstnämnda strömningen och
som var, om möjligt, ännu skadligare. Vi ha blifvit rädda för
de stora orden och gesterna men också för det sterila
häcklandet, vi längta efter en äkta, försynt rnen varm fosterlandskänsla.
Befraktad af utländska konstströmningar, särskildt franska,
har vår konst, som nu genomlefver sin guldålder, samlat sig
omkring det svenska i natur och lynne och mäktigt bidragit
att fördjupa vår kunskap om vårt land och oss själfva. Såvida
ordet att Själfkännedom är det väsentliga är sant, så har den
svenska konsten gjort en betydelsefull insats i vårt nationella lif.
Den konstnär, som återgifvit Mälarlandskapet, så att man,
ehuru han blott målat landet och folket som det nu ser ut, får
en känsla af att i tusentals år ha vi och våra lefvat här i
Mälardalen och på Mälaröarna, skådat samma taggiga
granskogsrand mot sommarnattshimlen, sett björkarna gulna om hösten,
hvitna af snö och så stå svartglänsande under förvåren för att
åter grönska igen, är Gunnar Hallström. Hvita, höga med ädel
hållning och drömmens sus i kronorna, stå de på Björköns
grafkullar, där midt i den blånande fjärden Birkas gamla
kungastad mottog frankern Ansgar, nordens apostel, bland sina vilda
män och silfversmyckade kvinnor. Allt hvad Hallström tecknat
och målat får en doft af svenskhet, ej påsmetad och ytlig utan
trängande fråm ur det svenska väsendets urkälla sådan den
framsprungit ur denna natur, där vårt folk först blef medvetet
om sig själft, i Sörmlands hagar, där flickorna lyssnade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
