Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Sverige genom konstnärsögon. Några brottstycken. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 CARL G. LAURIN
Den stockholmsmålare, som i sina taflor fångat det mest
subtila af Stockholms väsen, den som i härligt klingande
symfoniska färgdikter visat sig vara en verklig nyskapare inom
landskapsmålningen, en af de allra främsta naturskildrare, som
lefva, är Eugen Jansson. Han ser oftast ut öfver Stockholm
från Söders höjder, och kanske har han skönast och mest
monumentalt återgifvit staden i det mästerverk, den stora tafla, där
eftermiddagssolen gjuter sin guldglans öfver Riddarfjärden,
Kungsholmen och de röda fabrikerna på Söder. I Eugen Janssons
landskapskonst finnas många af de mest svenska dragen, vemod,
längtan, sinne för praktfulla färger, något lyriskt musikaliskt,
något på en gång vekt, trotsigt och världsfamnande. Liksom
en af Bellmans dryckesbröder i dödstimman sjunger »Stjärnklara
firmamente mig nu öfverhvälf», så har man, då man ser en af Eugen
Janssons taflor, en känsla af timligheten under evighetens
synvinkel. Han har gjort många bilder af utsikten från sina
fönster högt på Söderbergen. Än visar han en eftermiddag på vintern,
när båtarna kört upp rännor i isen på fjärden och solens sista
strålar glimma på slottets fönster, än för han oss på ensliga, branta
gator med trätrappor, hemlighetsfullt belysta af gaslyktorna, än
skåda vi som i en dröm vattnet glimmande i mörkret, belyst af
gasskenet och elektriska lampor, hvilka likt glänsande, blågröna
ädelstenar kanta stränderna.
Kommer man en sommarnatt ut på gatorna eller in i en af
de små trädgårdstäppor, som ännu finnas kvar på Södra bergen,
har man under sig Mälarfjärden och nästan hela den i den ljusa
natten drömmande staden. Vid norra synranden öfvergår redan
aftonrodnaden i morgonrodnad. Riddarholmens hus och spiror
afteckna sig mot den ljusnande himlen. Stockholm hvilar,
bullret har tystnat, arbetarna ha lämnat sina slamrande
ång-vinschar och järnstänger, sjömännen sofva i sina skansar,
orkestrarna i Kungsträdgården och Strömparterren ha längesedan
slutat. Då höres från Riddarholmskyrkans torn, där en gång
Fredman med darrande hand reparerade verket, ett klockslag,
som klingar öfver vattnet och staden. Man tänker på de stora,
som sofva i kyrkans grafhvalf, på dem som arbetat, kämpat
och lidit och ibland dött för Svea rike. Klangen når öfver hela
den sofvande staden, som nu i sjuhundra år varit landets
medelpunkt och största dyrbarhet. Man påminner sig alla dem som
tänkt, diktat och arbetat där nere i staden, och tanken går ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
