Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Filosofi och politik. Af Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 O. WIESELGREN
bildat sin åskådning mindre på grund af eget tänkande än i
anslutning till den generella åskådningen inom den politiska
fraktion, till hvars anhängare han medvetet eller omedvetet hör.
Icke blott på det allmänkulturella området har emellertid
Hans Larsson uppträdt som granskare. Äfven ett specialfack,
nämligen litteraturen, har varit föremål för hans
uppmärksamhet. Att han i sina föregående undersökningar på detta fält
i vissa hänseenden visat synnerligen erkännansvärda
egenskaper är allom bekant, och äfven i föreliggande arbete finner
man en rikedom af finkänsliga och psykologiskt riktiga
detaljobservationer. Men om det gäller att uttala ett totalomdöme om
dessa uppsatser, hvilka som kändt är behandla frågan om
1880-talets roll i den svenska litteraturens utveckling, så torde man
knappast kunna underlåta att påpeka ett förhållande, hvilket
redan Levertin i sin kritik af Poesiens logik på sin tid
fram-häfde som en afgjord och odisputabel svaghet hos författaren,
nämligen hans efter allt att döma ganska begränsade
litteraturkännedom. Hvad 1880-talet betydt i vår litterära historia är
ett problem som icke låter sig lösas genom teoretiskt
resonerande a priori. För att öfverhufvud taget uppnå en riktig
utgångspunkt måste man ställa sig på komparativ grundval och
dels ägna dess samband med samtida strömningar inom den
utländska litteraturen en ingående granskning, dels äfven
undersöka dess förbindelser med tidigare generationer af svenska
författare. Ait i detta sammanhang ens teckna de första
grundlinjerna af en dylik undersökning är naturligen omöjligt.
Endast i en punkt vill jag tillfoga några ord. Det rör nämligen
den hos åtskilliga skriftställare och äfven hos Hans Larsson
tydligt framträdande böjelsen att fullkomligt förbise den
svenska litteratur, som ligger mellan romantiken och år 1880. Att vi äga
en realistisk litteratur, som var utvecklad redan då åttiotalets
författare sutto på skolbänken och att inom denna litteratur
finnas verk af betydande värde och intresse, det är något hvarom
man i våra dagar i allmänhet synes sväfva i fullständig
okunnighet. För trettio år sedan var detta emellertid icke
förhållandet. Den sagesman, på hvilken jag härvidlag har att stödja
mig, torde få tillerkännas auktoritet: det är nämligen Strindberg
själf, som i ett föredrag, hållet år 1885, bland sina föregångare
inom realismen framhäft fru Carlén, Onkel Adam och August
Blanche. Det är alltså en otvetydig öfverdrift att med Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
