Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Buddhismens roll i den asiatiska politiken - Föreningen Nationalmusei vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 DAGENS FRÅGOR
Peking mottaga förhållningsorder från kejsarhofvet, hvarjämte man
lät honom förstå, att hans existens berodde uteslutande på Kinas
godtycke. Förödmjukad och med bruten prestige återvände
Dalai-Lama till sitt residens, men den behandling, för hvilken han utsattes
af den kinesiska regeringens representant, var så hänsynslös, att han
drefs till det afgörande steget: från sin religions heliga stad flydde
han till Indien och ställde sig under engelskt beskydd. Vid ett
samtal med vicekonungen den 14 mars 1910 meddelade han därvid
denne, att Tibets isolering från början varit ej tibetanernas, utan den
kinesiska regeringens verk.
I och med Dalai-Lamas fördrifvande har det kinesiska inflytandet
i Tibet triumferat. Det kraftigaste värnet för Tibets integritet, dess
egenartade hierarkiska styrelse, har härmed fått en svår knäck, och
ett af de betydelsefullaste hindren för Tibets förvandling till en rent
kinesisk provins är undanröjdt. På föreställningar från engelskt håll
har den kinesiska regeringen visserligen svarat, att en ny Dalai-Lama
inom kort skall tillsättas, men om allvaret i dessa försäkringar torde
man kunna hysa berättigade tvifvelsmål. Den tibetanska hierarkiens
upplösning är en af ledtrådarna i Kinas politik, och säkerligen
kommer man inom den kinesiska diplomatien ej att sky några
ansträngningar för att bevara hvad som redan vunnits. Om detta öfver
hufvud taget skall lyckas och i så fall med hvilka medel, är icke
det minst intressanta bland problemen i våra dagars asiatiska politik.
Från tidernas morgon och i alla tider och
länder har man samlat vackra och sällsynta saker,
men först 1800-talet är de offentliga samlingarnas
århundrade. Under 1600- och 1700-talen hade monarker, rika
ädlingar och penningfurstar ofta sina konst- och kuriositetskabinett,
men liksom sultanerna i sina skattkammare afundsjuk! gömde sina
dyrbarheter och blott tilläto några gynnade att få se deras
praktvapen och silkesmattor, liksom de persiska rikmännen under långa
sekler samlat på de kinesiska porslinspjäserna för att själfva med
sina vänner få njuta af en glimt från den af dem så beundrade
gamla kinesiska kulturen, så undanhöll man också i Europa
allmänheten från sina samlingar. I intendenten Rööks komiska klagomål
öfver pöbelns inträngande i kungliga slottets »stenmuseum», d. v. s.
skulptursamlingarna, framlyser den gamla afvogheten mot
konstsamlingars offentlighet. Under 1800-talet har man emellertid gjort allt
för att dels väl bevara, dels noga och systematiskt upphänga och
uppställa samlingarna och anordna det hela så, att allmänheten
alldeles kostnadsfritt ofta och länge skulle ha tillfälle att se de dyrbara
konstverken. Under det nuvarande århundradet ha fordringarna
på utrymme och ett smakfullt upphängande af målningarna oerhördt
ökats, och den ifver, hvarmed både nämnda och onämnda gif vare
donerat millioner och åter millioner för att låta de andligt och
materiellt dyrbaraste föremålen bli till glädje för hela samhället, har
visserligen ej motsvarats af någon vidare tacksamhet från allmän-
Föreningen
Nationalmusei vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
