Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - »Tripolis als Erzieher»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 DAGENS FRÅGOR
gar». Det kräfver att la göra dessa geografiskt och etniskt närliggande
trakter af Nordafrika »delaktiga i framstegens förmåner» och frigöra
dem från det »oordningens och slapphetens tillstånd» det turkiska
väldet där påstås innebära. Skulle Haagtribunalet pröfva dessa
frashöljen öfver eröfringslustan? Kanske granska italienarnes
civilisatörs-kompetens eller ungturkarnes förmåga att genomföra sitt nationella
uppryckningsarbete äfven i Tripolis? Skiljedomstraktaternas värde
vid undanskaffande på fredlig väg af internationella rättstvister är
stort och bör ej misstroget bagatelliseras, men mot den
eröfrings-lystnes brutala öfverfall finnes än så länge — kanske ända tills den
Rooseveltska tanken på en internationell polis förverkligats —
säkert ej någon annan hjälp än det väpnade försvaret. Den italienska
pressen söker ju helt dristigt intala sina läsare, att den upplysta
allmänna meningen erkänner »det korrekta» i Italiens tillvägagående.
Stormakternas ställning till krigsutbrottet har fullständigt bestämts
af deras egna kollektiva eller speciella intressen, och målsmännen i
Italien för den internationella socialdemokratien ha inskränkt sig till
att proklamera 24 timmars proteststrejk — för öfrigt med minimalt
deltagande — samt äro för resten ej orepresenterade bland
eröfrings-krigets mest lyriska apologeter. Bland afsändarne af
hyllningstelegram till författaren af Italiens ultimatum, markis di San Giuliano,
märktes äfven fredspristagaren Moneta! Det anförda torde vara
tillräckligt för att visa, huru litet en anfallen underlägsen stat i farans
stund har att hoppas af skiljedomstraktater, stormakterna, allmänna
meningen, den socialdemokratiska Internätionalen och fredsvänner af
typen Moneta.
Tripoliskriget bjuder på hvarjehanda lärdomar därutöfver. Det har
redan skarpt belyst det italienska folklynnet, som i hvarje framgång
mot nästan obefintliga motståndare nere i Tripolis ser »ett nytt
Austerlitz», som en engelsk iakttagare på platsen skref häromdagen. Man
har vidare fått åskådningsundervisning i sjöherraväldets oerhörda
militära betydelse och om risken af att äfven vid en så pass
genomgripande försvarsreform som den ungturkiska låta sjöförsvarets kraf
stå tillbaka. Ungturkarnes styrelsesystem med dess egendomliga
blandning af modern parlamentarism och anonymt kommittévälde har
inför nationalolyckan blottats i all sin förut ofiast välvilligt
ignorerade eller bortförklarade skröplighet. Ännu nära en månad efter
krigsutbrottet saknas ju målmedvetenhet i den turkiska politiken,
saknas energisk ledning, som i det kritiska ögonblicket vågar taga
ansvaret och förmår samla nationen. Till ungturkarnes ursäkt kan
måhända anföras, att det väsentligen är »fädernas missgärningar»,
som nu visa sina följder. Vankelmodet på den turkiska sidan,
svårigheten att där åstadkomma en stark, af folkets förtroende uppburen
regering, partitvisterna under pågående krig utgöra emellertid en
allt annat än uppbygglig syn. Dessa företeelser ha tvifvelsutan
bidragit att göra de italienska framgångarna oförtjänt lättvunna, och
de måste mana till eftertanke äfven i andra länder, som kunna
utsättas för liknande hemsökelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
