Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Richard Wagners själfbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 511
mot personliga motståndare. Wagners egna vänner och anhängare
få ej sällan dela fiendernas öde. Äfven de trognaste bland de trogna
omtalas i öfverraskande kyliga ordalag, och hvar och en, som vid
något tillfälle sviktat i sin öfvertygelse, behandlas med den största
stränghet. Något sinne för främmande individualiteter synes Wagner
aldrig ha ägt; därtill gick han för mycket upp i sin egen. Hans
själfförtroende var hart när obeskrifligt. Efter segern vid den nionde
symfoniens uppförande skrifver han dessa för hela hans åskådning
så ytterligt karaktäristiska ord: »In mir bestärkte sich bei dieser
Gelegenheit das wohltuende Gefuhl der Fähigkeit und Kraft, däs, was
ich ernstlich wollte, mit unwiederstehlich gliicklichem Gelingen
durch-zufiihren.» Men trots allt finnes det något försonande i denna till
synes oförklarliga själftillit. Wagner identifierade sin person med sitt
verk, och det var dock alltid i främsta rummet det senare, för
hvilket han arbetade. Om det berättigade i sina konstnärliga reformer
sväfvade han icke ett ögonblick i tvifvelsmål, och endast genom denna
orubbliga tro på sig själf blef det honom möjligt att föra sina idéer
fram till seger. Tiden har redan tillräckligt tydligt visat, att hans
dröm om att helt omskapa* musiken och leda dess framtida
utveckling in på nya banor endast var en chimär; men trots detta och
trots alla hans konstnärliga brister står det dock kvar tillräckligt af
hans verk för att tillförsäkra honom en plats bland alla tiders största
tondiktare, och i ett dylikt fall får eftervärlden ha öfverseende med
konstnärens mänskliga svagheter. Wagner är i detta afseende blott
ännu ett bevis — bland så många andra! — på riktigheten af
Mefistofeles’ ord i Heibergs geniala satir En sjasl efter D0den:
Af Person er Geniet gemenlig Nar,
forfaengeligt, svagt, sig selv en Gud,
til det Gode ssedvanlig ej kapabelt,
og sletter man Inspirationen ud,
som Menneske sjselden respektabelt.
På olika håll har man uttalat skilda omdömen om den wagnerska
själfbiografiens värde. Redaktören för Tysklands kanske mest
ansedda litterära tidskrift Die neue Rundschau, Oscar Bie, har sålunda
ägnat den ett ytterst erkännsamt omnämnande och nästan helt och
hållet förbigått allt, som i densamma kunde vara ägnadt att minska
sympatierna för författaren; i The Fortnightly Review däremot
förekom för någon tid sedan en uppsats af kritikern Ernest Newman,
som karaktäriserades af de skarpaste tänkbara omdömen om
Wagners personlighet. Sanningen ligger som ofta ungefär midtemellan
dessa båda ytterligheter, om också kanske Newman i visst hänseende
träffat närmare det riktiga förhållandet än sin tyske kollega.
Wagner tillhör de konstnärspersonligheter, som endast böra betraktas i
sina verk. Han saknar fullständigt den förmåga att väcka beundran
genom sitt blotta väsen, som exempelvis Goethe eller Tegnér i så
rikt mått äga. Han kunde i sin konst skapa en idealtyp sådan som
Hans Sachs, men själf stod han långt ifrån den ädla humanitet, som
utmärker denna gestalt Mera kanske än i något annat fall gäller
37. Svensk Tidskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
