- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1911 /
532

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ernst Josephson och Strömkarlen. Ett fragment ur ett konstnärslif. Af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

532 KARL WÅHLIN

Då Josephson på våren 1883 begaf sig hem, var det hans
afsikt att slå sig ned vid Trollhättan och där studera
landskapsmotivet till sin nya Näcken. Men det inträffade mycket
som hindrade förverkligandet af denna föresats, fast han
lämnade Sverige först i mars 1884.

Tre veckor efter återkomsten till Paris skref han följande
bref till sin farbror Ludvig:

»Klockan är half åtta på kvällen. Min ateljér är stor och mörk,
endast det lilla skrifbordet upplyses af lampan, och min väldiga skugga
kastar sig dristigt upp emot taket. Jag känner ett behof att tala med
dig, jag vet icke om hvad, mitt hjärta är vekt, och jag vet icke
hvarför. Det är ett sådant ögonblick, då jag gör tusende frågor på en
sekund, då lifvets friska ström flyter genom min tanke som en
brusande musik, när döden bildar en understämma — och intet svar,
intet, på alla mina frågor, endast några salta droppar, som väta
mina tjocka kinder.

Jag har det ju mycket bra nu, men det öfverväldigar mig att det
finns så mycket vackert i världen och att jag hinner bilda så föga.
Det är visst konstnären som gråter. Vet du jag har så svårt att
skrifva bref nu mer, ty det som numera intresserar mig det är
naturen själf, och den kan man inte beskrifva, den kan man bara dricka
med ögonen, allt annat tyckes mig så smått och långt borta.»

Några veckor senare skref han till Richard Bergh:

»Du talar om att svänga mina långa penslar. Ack, min bror! Jag
är en fågel som flög för högt i början, så kommo många småfåglar
och plockade fjädrar af, så nu sitter skrofvet och blöder. Men
hvarje gång jag ser en ungfågel flyga högt, så jublar mitt hjärta, och
jag skriker till honom: Flyg högre, flyg högre, så att inga småfåglar
kunna hinna dig! Men kunna såren läkas och fjädrarna växa till,
så skall det blifva min lust att med andra fria andar tumla bland
molnen, där icke jordens småting störa vår syn.»

Det upprifna själstillstånd, hvarom dessa förtroliga uttalanden
vittna, hade sina förutsättningar långt mera i det föregående
än i tillfälliga omständigheter. Det utgjorde blott ett nytt
stadium i ett länge pågående psykiskt förlopp. Allt mer kände
Josephson i detta melankoliska tillstånd som ett djupt lidande
omöjligheten af att i sin konst uppnå allt det som hans
fantasi förespeglade honom och hans stränga själfkritik
framställde såsom oeftergifliga kraf. Han började därtill känna sig
maktstulen af all den likgiltighet och all den afkylande och
småaktiga kritik han varit utsatt för. Den förflutna vinterns
arbete, porträttet af fru Furstenberg, hade varit en stor an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:18:20 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1911/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free