Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Nya svenska memoarverk och personhistoriska skildringar. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA SVENSKA MEMOARVERK OCH PERSONHISTORISKA
SKILDRINGAR
En verklig rikedom af memoarer, brefsamlingar och personhistoriska
skildringar är att anteckna från fjolårets sista månader. Förvisso
att med glädje anteckna, då floden af skönlitteratur så breder ut
sig, att man kunde befara, att publikationer med allvarsammare
innehåll knappast skulle finna någon läsekrets kvar.
Där äro först tvenne brefsamlingar från vår storhetstid:
amanuensen A7. Sjöbergs edition af Johan Ekeblads bref åren 1649—55 samt
fröken Sigrid Leijonhufvuds studie öfver Erik Sparre och Stina
Lillie — fast den sistnämnda ej formellt är brefsamling, gör den dock
genom sitt innehåll väsentligen skäl för namnet. — Det var en
märg-full släkt, den gamla frälseätten från Stola i Västergötland, som bar
det inom vår krigshistoria, diplomati och inre politik kända namnet
Ekeblad. En hel rad af ättemedlemmar var pennans män ej mindre
än handlingens och har förvärfvat välförtjänt litterär berömmelse.
Johan Ekeblads (f. 1629, död 1696) korrespondens är helt enkelt en
tämligen enastående brefsamling från det svenska 1600-talet. De
kritiska öfvergångsåren mellan det stora tyska kriget och Karl X Gustafs
fejder vistades han i Stockholm som drottning Kristinas hofjunkare
och underhöll flitigt sin gamle far och sin äldre bror med nyheter
orn, hvad däruppe vankade. För en liten landtadelsman var det
besvärliga år, helst sedan den ende mäktige beskyddare under
karriärtiden, som fadern kunde skaffa honom, nämligen dennes forne chef
Lennart Torstensson, tidigt fallit ifrån: hoflönen var liten och
uteblef för resten som oftast, men staden var dyr och man måste lefva
flott bland hopen af yngre diplomater och hem förlofvade krigsmän,
som förlustade sig i Stockholm under afvaktan på nya
krigsmöjligheter. Med ungdomlig munterhet redde sig emellertid Johan
Ekeblad bland besvärligheterna, och när humöret ville bli tungt, hade
han sin lust att för de hemmavarande skildra det brokiga skådespel,
som en ny, något stormodig tid lät utspelas uppe vid
Mälarstränderna. Han berättar med starkt verklighetssinne och lekande humor
om politik och baler, om den adliga ungdomens spelgillen och dueller,
familjeskandaler, sjukdom, eldshemsökelser och ogärningar, äfven om
väder och vind samt ej minst om jaktens blott alltför sparsamma
nöjen. Den som vill verkligen känna Kristinas Sverige bör mot
bakgrunden af de allvarsamma riksrådsprotokollen taga del af Johan
Ekeblads rikhaltiga, med elegans, och ej utan djup känslighet skrifna
veckokrönikor.
Ett af de mest egenartade brefven från J. E. — en hänförd och
målande skildring af skogens fågellek — förflyttar en till en plats,
som flitigt återkommer i fröken S. Leijonhufvuds bok. Ekeblad för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
