Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den Wallinska tidens psalm. Af J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 J. A. EKLUND
dium. Närmast torde väl intrycket vara en viss, storslagen kyrklig
objektivitet i den meningen, att hans ande så med kärlek
omfattat församlingens behof, att man knappt har rätt att tala om
ett Wallinskt älsklingsämne, såsom man t. ex. kan tala om
älsklingsämnen för en Schartaus eller en Rosenii predikan. Visst
vet jag, att denna objektivitet i det flydda århundradet närmast
efter Wallin icke haft kurs. Men därmed är saken icke
afgjord; vi veta ännu icke, huruvida 1800-talet öfver hufvud får
ett historiskt vitsord, som något så när balanserar mot dess
stora pretentioner.
Påtagliga äro däremot en del Wallinska särdrag, som dels
äro tidens, dels äro mannens — honom genom naturens anlag
och lifvets gång gifna.
Tidsfärgen hafva vi antydt, då vi framhållit Wallins
egendomliga ställning vid ett öfvergångsskede. Det finns hos honom
onekligen momenter, som smaka 1700-tal. Att så skall vara
fallet med den ofta belönade akademikern, är helt naturligt.
Men man kan t. o. m. möta något af Lidners patos:
Offret stundar: blöd, mitt sinne!
Lammet till försoning går.
Örtagården, fallets minne,
Hemsk i nattens svepning står.
Ack, de fallnas vän därinne
Svettas blod och tröst ej får.
Onekligen får den Wallinska psalmens pompösa retorik någon
gång en prägel, som smakar af det patos, hvars tyngdpunkt
ligger i stilen, och som växte sig frodigt under Gustaf HI:s tid.
Men å andra sidan märkes mer än en gång, att mellan Gustaf
Illis hofpoesi och Wallins psalm ligga åren 1789—1813. Vår
församling har kanske icke brukat sådana psalmer, som haft
denna bakgrund; den har tänkt alldeles för ohistoriskt och
småskuret subjektivt. Men det är ej sällan en betydande kraft
i dessa tidsfärgade ord. Man känner huru t. ex. i psalmen
O Gud, som hämnden hörer till
den gammaltestamentliga sångens eld får näring af tankar,
sådana som våldstiden omkring sekelskiftet är ägnad att väcka.
Och detsamma märker man vid en sådan bearbetning som af
skaparhymnen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
