Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Aehrenthal - Affären Duchesne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 209
I sexton år af sin 35-åriga diplomatiska bana verkade Aehrenthal
—• som attaché, legationsråd, ambassadör — i Petersburg. Han
förvärfvade under denna långa tid ingående kännedom om den ryska
politikens ledande personligheter och riktlinjer samt om
begränsningen af dess resurser. I oktober 1906 kallad till Wien att efterträda
Goluchowski, hade Aehrenthal ingalunda för afsikt att bryta med
Ryssland, men han ville å andra sidan hvarken föra rysk eller tysk
politik, utan österrikisk-ungersk. Däraf kom hans starka betonande af
Österrikes Balkanintressen i den öfverraskande, sedan ej fullföljda
planen på den s. k. Sandsjak-järnvägen våren 1908, däraf hans
skickliga närmande till Italien, så att trippelalliansen ej så helt som förr
kom att domineras från Berlin, däraf också hans resoluta politik i
den bosniska krisen, då Rysslands närmande till England och
systemskiftet i Konstantinopel nödgade honom att partiellt omlägga sina
planer. Dessa förde honom till branten af ett europeiskt krig, då
Isvolskij, hans forne kollega från diplomatiska kåren i Bukarest, i den
bosniska frågan vågat sig för långt ut på den panslavistiska banan genom
halfva löften åt Serbien och Montenegro. Aehrenthal visade i denna
kris, att han — som Melchior de Vogiié skref om honom redan 1906
— var »en statsman, som aldrig bluffar». Österrike stod beredt på
alla eventualiteter, och Aehrenthal hade ej missräknat sig på
Tysklands »Nibelungentrohet», som för Ryssland nödvändiggjorde och
underlättade reträtten. Då krisen var öfver, återupptog Aehrenthal
sina tidigare planer. Han sökte återknyta de lossnade
vänskapsbanden med Ryssland, räddade kanske trippelalliansen genom sitt sega
motstånd mot en af österrikiska klerikaler påyrkad utmanande politik
mot Italien och bidrog samtidigt kraftigt till en lokalisering af
Tripoliskriget, liksom han i den albanska frågan kort förut genom stark
påtryckning i Konstantinopel framkallat för Balkanfredens bevarande
nödiga turkiska eftergifter.
Aehrenthals politik hade sin begränsning. Friedjungprocessen röjde,
att han ej alltid var så nogräknad om medlen. För tyskarna
framstod han såsom ljum i sin vänskap och än mer i sin tacksamhet;
Isvolskijs öfverlistande vid mötet i Buchlau och pressfejden mot denne
gjorde hans person till ett hinder för det nya rysk-österrikiska
närmandet. Den bleke och inbundne, allt annat än vältalige
ämbetsrumsdiplomaten saknade förmåga att rycka massorna med sig, hvarför
också hans utrikespolitiska framgångar ej fingo den varaktigt
samlande återverkan han hoppats i Österrike-Ungerns inre statslif. Med
alla dessa brister var han dock en imponerande statsmannabegåfning,
och man förstår en fransk ambassadörs ord under Marockokrisen,
att Aehrenthal mer än någon af sin samtids öfriga diplomater var
»i viss mån en dominerande personlighet, en man, som man kände
sig skyldig att räkna med».
Bland katolska kyrkohistoriker torde i närvarande stund
ingen äga ett namn med bättre klang inom
vetenskapliga kretsar än Mgr Louis Dnchesne, direktör för franska insti-
Affären
Duehesne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
