Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Dickens-minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 DAGENS FRÅGOR
af hans berömdaste romaner, Pickwick, Dombey & Son, Nicholas
Nickleby eller några andra, har man knappast förnimmelsen af att
följa en fritt uppfunnen händelseutveckling; snarare är det som om
man knutit direkta förbindelser med en helt ny och intressant värld,
som lefver sitt lif oberoende af alla diktarfantasier. Man känner på
ett alldeles särskildt sätt för Dickens’ människor, och man följer deras
öden med ett varmt intresse, som så småningom växer till nästan rent
personlig vänskap. Och detta gäller ingalunda blott orn de odeladt
sympatiska personerna utan om nästan alla Dickensfigurer. Det är
en slags triumf för författaren att lyckas framkalla denna stämning,
ty om något så var det just den, som bildade bakgrunden för hans
egen människouppfattning.
Det är något typiskt borgerligt genomsnittsengelskt i denna
godmodiga optimism å tout prix, som framträder öfver allt hos Dickens.
Mest karakteristiskt märker man detta vid en jämförelse mellan
Dickens och hans store franske samtida, Balzac. Alla de sociala
missförhållanden, som kasta sina slagskuggor öfver Dickens’ verk, göra
trots allt närmast intryck af en sommardags öfvergående regnskyar
vid sidan af de fruktansvärda ovädersmoln, som hvila öfver La
comé-die humaines vida och storslagna’ horisont Hvad som framkallar
konflikterna hos Dickens är i de allra flesta fall blott sådana
förhållanden, som kunna genom lagstiftning och kontrollåtgärder röjas
ur vägen; man kan bygga barnhem för Oliver Twist, man kan
öfvervaka undervisningen i Nicholas Nicklebys skola, man kan hålla ögonen
på advokatfirmor sådana som Dodson & Fogg, men hvilken makt i
världen kan hejda de våldsamma passioner, som drifva människorna
hos Balzac att mäta sina krafter? Dickens har, om man vill
karaktärisera honom genom en af hans egna situationer, trots sitt starka
samhällsreformatoriska intresse dock mycket gemensamt med Mr.
Pickwick, sådan denne ter sig, då han efter att hafva afslöjat Mr.
Jingle och hans brottsliga förehafvanden ätit sin goda middag, knutit
sin silkesnäsduk orn hufvudet, lagt upp fötterna på kakelugnsgallret
och slagit upp sin andra flaska portvin för att, belåten med sig själf
och med världen, i lugn och rö meditera öfver sina erfarenheter.
Balzac däremot har gifvit nyckeln till sin karaktär och sin tanke om
diktarens uppgift i den storslagna slutscenen i Pére Goriot, där
Ras-tignac från Pére Lachaise låter sin blick öfverfara Paris och utmanar
världsstaden till tvekamp: A nous deux maintenant! Här finnes,
hvad Dickens saknar: vidtfamnande djärfhet, storslagen idéflykt, djup
och allsidig människokännedom. I allt detta står Dickens tillbaka
för sin franske samtida. Men den jämna godmodighet, som
genomtränger den dickenska människoframställningen, har likväl en särskild
förmåga att fängsla läsaren. Äfven om den kan förefalla en smula
tam vid sammanställning med Balzac, Stendhal eller Thackeray, så
behöfver man endast öppna exempelvis Dombey & Son eller Nicholas
Nickleby för att erfara dess bindande inflytande. Allt det svaga i
Dickens’ konst, bristen på formkultur, den oundvikliga dragningen åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
