Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Svensk själfpröfning - Kabinettskammarherrarnes memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 331
som säkerligen skulle ställa sig tviflande inför en fullständig och
dokumentariskt bestyrkt utredning af hvad vår samtid har att lära af
Sveriges tidigare öden, bör knappast kunna förhärda sitt hjärta
inför Carl Laurins »skiämtewijs förehållna Sede-Läror». Boken afser
ju närmast att ge en samlad och sammanträngd bild af alla Sundbärgs
föregångare. Men sitt främsta värde äger den kanske dock genom
kapitlen om åttio- och nittiotalen och framför allt om unionskrisen,
hvilka äga själfupplefvelsens friska färg. Det sista utgör en ypperlig
utkristallisering af bärande och bestående drag i de svenska synpunkterna.
Efter de Sundbärgska aforismerna om det svenska folklynnet lär
det väl ännu dröja någon tid innan någon åter upptar detta ämne
till behandling. I Sundbärgs ytterst ensidiga och subjektiva men
samtidigt äfven på många punkter träffande och skarpsinniga och
framför allt väckande framställning återfinner man snart sagdt alla de
motiv, som bildat grundvalen för vår äldre själf kritiska litteratur.
Den som vill upptaga hans mantel måste för att undgå plagiatets
fara upptäcka några nya egenskaper hos vårt folk att klandra eller
berömma. Men tiderna förändras och med dem äfven nationerna.
Kompositören Bernhard Anshelm Weber berättar i sina för någon tid
sedan publicerade bref, huru han under sin vistelse i Sverige år 1790
bevistade uppförandet af Naunians Gustaf Vasa, där det bland annat
förekom en stormning af en dansk fästning. Den krigiska
hänförelsen i salongen steg så, att hela publiken enligt Weber högljudt skrek:
»schlo in, schlo in, haut zu, haut zu». När svenskarna intagit
fästningen, utbrusto alla i jubelrop. »Och detta», utbrister den dåtida
iakttagaren af svenskt folklynne, »är ett publikum i norden, där det
är så kallt. Hvar stå vi tyskar med vår nationella entusiasm i
jämbredd med denna bild af ett eldfylldt och för sina hjältar och store män
deltagande publikum? Jag slår ned ögonen — och tiger.» I ett
annat sammanhang framhåller han, hurusom svenskarna »äro
entusiastiska för sin nation, språk och litteratur, ehuru vi i de två senare
asfeendena stå långt framom dem, men det är just detta, som så fattas
oss tyskar, själfkänsla och medvetande om vår storhet». Under
nästan samma tidsskede framhöll madame de Stael såsom särskildt
kännetecknande för tyskarne böjelse för öfversvinnelig filosofi och brist på
militär anda, under det att Höiderim karaktäriserat sina landsmän
såsom Dtatenarm und gedankenvoll». Det konglomerat af egenskaper,
som kallas folklynne är nog i själfva verket icke så beständigt, hur
»medfödda» dessa egenskaper än mången gång kunna synas. Måhända
kan äfven Sverige ha genomgått väsentliga förändringar, då vår näste
nationelle själfrannsakare uppträder, och kanske komma hans ord att
gifva anledning till reflexioner mindre pessimistiska än dem, som
man i närvarande stund är benägen att knyta till de senaste
försöken att pejla vår folkkaraktär.
Hofmän ha gammalt renommé som
memoar-skrifvare och synas, all demokrati och
parlamentarism till trots, häfda sitt rykte äfven i dessa dagar. Åtminstone
Kabinettskammarh
er-rarnes memoarer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
