Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Sociala reformer. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOCIALA REFORMER 415
delningen, som intet bevisar härom, i stället för på
inkomstfördelningen, som är det enda i denna punkt afgörande.
I verkligheten är produktionens uppdrifvande A och O i
all diskussion om fattigdomens afskaffande. Alla våra
ekonomiska problem äro därför, från den ena och viktigaste sidan
sedda, endast moment i den stora frågan om hur vårt folk
skall få ett bättre materiellt underlag för sin existens. Man
kan ej undgå att hoppas, att detta något så när snart skall
gå upp för socialreformens alla vänner, så att de ge sitt stöd
åt arbetet på en ekonomiskt rätt ordnad produktion och
vända ryggen åt de välmenta men därför ej mindre dyrbara
Don-Quijoterier, som vilja åsamka landet millioner i årliga
ränte- och andra förluster genom att låsa in malmen och
behandla skogarna såsom prydnadsföremål och som tänka
mera på aktieminoriteternas intressen än på företagens
effektivitet. Hvart och ett sådant misstag har en stor skuld i
fattigdomens fortvaro, med allt hvad denna för med sig.
Det finns emellertid en klass af arbetare, hvilka stå det
stora flertalet organiserade eller organiserbara lika fjärran
som dessa den s. k. öfverklassen och hvilka antingen på grund
af bristande kapacitet eller annorledes tillhöra »de
utsvetta-des» kategori. För dem skulle en tänkbar
produktionsökning i och för sig knappast innebära någon ljusning. Det är
möjligt, att en minimilönslagstiftning här skulle kunna göra
någon nytta; därom vet man för närvarande så godt som
intet. En säkrare väg är att genom uppfostran, särskildt
yrkesundervisning, så långt sig göra låter så att säga dränera dessa
folklager, minska den öfverflödiga tillgången på arbetskraft
och öfverföra den till andra sysselsättningar, där den kan
vara af större värde för samhället och sålunda bli bättre
betald för sitt arbete.
Frågan om produktionens uppdrifvande är emellertid ej
enbart ett kvantitets- och organisationsproblem. Det är vidare
i allra högsta grad ett moraliskt problem. En af
nationalekonomiens djärfvaste ehuru mest odisciplinerade tänkare,
Friedrich List,har sagt det nästan grundläggande ordet: kraften
att skapa rikedomar är viktigare än rikedomarna själfva.
Det är därför denna kraft, som framför allt måste bevaras,
om fattigdomen skall kunna afskaffas — känslan af det
personliga ansvaret, af att hvar och en är »sin lyckas smed»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
