Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Balkankriget och stormaktsdiplomatien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480 DAGENS FRÅGOR
Följde så de öfverraskande stora bulgariska, serbiska och grekiska
framgångarna i krigets första skede. Turkiets militära svaghet blef
allom uppenbar, och äfven i Tyskland fann man sig nödsakad
ätt-underkasta äldre uppfattning af Balkanstaternas militära resurser en
grundlig revision. Det blef nu allt klarare, att programmet status quo
var dödt och redan fått en ståtlig militärbegrafning med stor salut
vid Kirk Kilisse, Kumanovo och Serfidje. Nu framträder plötsligt
från de något generade stormaktsdiplomaterna såsom elegant
reträttformel den satsen, att begreppet status quo »visst icke utesluter
territoriella förändringar», utan endast afser att stormakternas intressesferer
lämnas orubbade, äfven om därvid »de olika ländernas gränser skulle
undergå vissa förskjutningar» — en tolkning, som skulle lia giort
Talleyrand all heder. I denna modifierade förrn fasthålla stormak
-terna tills vidare vid sitt »status quo», samtidigt beredda att
acceptera landvinningar för Bulgarien, Serbien, Grekland och väl då äfven
Montenegro — på det af samma stormakter gång på gång
integritets-garanterade Turkiets bekostnad.
Hvad är orsaken till denna svängning? Dels den ökade svårigheten
att åstadkomma ett häfdande af tidigare öfverenskomna verktiga stat u
s-quo-grundsatser utan betänklig påfrestning af ententer och allianser,
dels och kanske förnämligast Balkanstaternas framträdande såsom en
enad maktgrupp med aktningsvärd militärstyrka och fast beslutsamhet
att ej längre tåla huru strängt stormaktsförmynderskap som helst.
Tillfrågad om den beramade stormaktsinterventionen, svarade den
bulgariske diplomaten Stanciov en tidningsman i högkvarteret vid
Står a Zagora: »Fråga våra soldater, om de önska stormakternas
intervention!»
Simplicissimuskarikatyrernas och de från Belgrads ungerska
grannstad Semlin utkolporterade skvallerhistoriernas Balkan har med
ett slag skymts undan af ett nytt Balkan, där väpnade folk
hård-händt och målmedvetet gå att söka utfå hvad de lärt sig anse som
sin rätt. Inför denna anblick ha de inbördes oense och misstrogna
stormakterna måst taga sig betänketid. När detta skrifves ha de ännu
endast hunnit besluta sig för att kasta af gammalt skröpliga
fördragsförpliktelser till Turkiet öfver bord. Därigenom har världen ån en
gång fått en påminnelse om att rätten fortfarande sitter minst lika
ni}Tcket i spjutstångs ände som i Haagtribunalet. I en sådan tid kan
det vara skäl att begrunda Raymond Poincarés ord vid hans senaste
tal i Nantes: »För att bevara freden åt oss själfva måste vi inom oss
bevara hela tålamodet, energien och stoltheten hos ett folk, som icke
vill kriget och dock icke fruktar det. En fredlig nation, som icke
kan göra sig respekterad, blir ett offer för tillfällighetens godtycke.
Så länge det på jordens yta finnes folk, som äro i stånd att utan
tvekan hörsamma eit krigiskt ideal, så länge äro de folk, som äro
fredens ideal uppriktigast trogna, helt enkelt pliktiga att hålla sig
färdiga för alla eventualiteter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
