Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Svensk mark i sista stormaktskriget på Östersjön. Af C. O. von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 C. O. VON ROSEN
Wahlgren berättas, att chefen ombord, då han upplystes om att
djupet vid Skarfgrund var så och så och att där var dybotten,
trots att fartyget låg en fot djupare, bara sade »all right, full
steam», körde igenom sundet och kom in. Kolningsarbetet för
de många örlogsfartygen utfördes af särskilda kolningsfartyg till
de olika ankarplatserna från kolförrådet i land, hvilket efter
hand förnyades af engelska och norska kofferdimän.
Befolkningen kom ofta ombord i ärenden eller af nyfikenhet: befälet
och besättningarna voro mycket vänliga, undfägnade de
besökande, som särskildt tyckte om den engelska »kexen». Ofta
var det svårt att hitta i de flytande städernas olika våningar,
»men så kom en snäll officer och tog hand om en».
Samverkan i det allmänna ägde ock rum: påskaftonen 1855 utbröt en
stor eldsvåda i Broa, hvarvid främlingarnas befäl och manskap
så förtjänstfullt medverkade vid släckningen, att flertalet
byggnader räddades.
Det torde med säkerhet ha varit med saknad i hågen man i
Fårösund, sedan koleran på sin tid vardt lindrigt och
kortvarigt öfverstånden, blickade* efter det sista hemvändande
främmande krigsfartyget, ty man hade med de allierade gjort goda
affärer, och frånsedt några mindre misshälligheter, ej heller
utsatts för några störningar i hemfriden eller allmän ordning.
I allmänhet tyckas fransmännen haft sympatierna för sig, ty de
voro trefliga, lifliga och måttliga, medan Albions söner berättas
ha varit bråkstakar genom sina nationella boxningsscener och
större benägenhet för det svenska brännvinet. Fransmän och
engelsmän sägas ej ha dragit riktigt jämnt. Inte så att det var
någon ovänskap mellan dem, men de höllo sig hvar för sig
och undveko hvarandra i land, och till ankars lågo fransmän
för sig och engelsmän för sig. Men så hade de ju så olika
naturer. Det var på den tiden, då så godt som i hvarje stuga
fanns den s. k. husbehofsbränningen, rent »rörande» att se den
varsamhet de franska blåjackorna visade: hände det någon gång
att de landpermitterade fria vakterna skulle skatta åt det då
mycket vanliga brännvinsbruket, så var det alltid en förman,
som uppköpte en »löjligt liten», tyckte man, kvantitet, ett par stop,
som minutiöst utportionerades till 75 man; »men se,
engelsmännen, de skulle allt ha riktigt, då de kommo åt».
Kommersen gick utmärkt, trots svårigheten för befolkningen att reda
sig med språken — mest var det konsul Liljewalch, kapten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
