Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE SVENSK PROSAKONST 51
både en sagoprins, en page och — last but not least — en ung
infant af Spanien •(!). Man hyser ett uppriktigt deltagande med honom
på grund af hans ekonomiska svårigheter, — men hvarför skall han
också nödvändigt spela femkronorsécarté, då det finns andra så
nöjsamma och ofarliga spel som exempelvis Svälta räf och Svarte Petter?
— och det är ju högst beklagligt, att han skall fastna i den
demoniska fru Armskölds garn, men man kan icke annat än ursäkta honom;
inviten på sid. 131, tredje raden uppifrån, är verkligen så pass direkt,
att missförstånd borde vara uteslutet. Om bemälda dam den gången
gjorde något särdeles lyckligt val må i detta sammanhang lämnas
därhän. Författarens af hemlighetsfullt och dystert allvar
genomträngda slutrader synas till råga på allt innebära ett föga lyckosamt
förebud för det stackars herrskapet Silfverstååhls framtida öden —
jaja, den som lefver till nästa jul får väl se!
Om totalskildringen och bifigurerna i Lidmans bok är det nästan
öfverflödigt att yttra sig, då allt dylikt försvinner i bakgrunden vid
sidan af handlingens tragiska hufvudpersoner, det demoniska paret
Armsköld och den stackars löjtnant Silverstååhl. Så mycket kan
emellertid sägas, att icke är det någon särdeles smickrande bild af
nutida svenskt militärlif, som Lidman ger sina läsare till lifs. Dess
sanning är den som skrifver dessa rader icke i stånd att bedöma,
men om den också skulle vara sann, så äger den i hvarje fall intet
konstnärligt berättigande. Den motbjudande språkliga råhet, hvartill
författaren gång efter annan gör sig skyldig, bidrager på det
kraftigaste till att öka läsarens afsmak för hela skildringen; och hvad
slutligen beträffar tankeinnehållet af konversationerna på
Lifjägar-regementets mäss, så må det vara kritikern tillåtet att öfver detta
draga den barmhärtiga glömskans tätaste slöja.
Att från läsningen af löjtnant Silfverstååhls upplefvelser öfvergå
till Marika Stiernstedts nya bok, Daniela Herz, är odeladt
fördelaktigt för det senare arbetet. Författarinnan visar sig nämligen här vara
i besittning af en sober och afmätt stil, en klar teknik oeh en ej
obetydlig om också i viss mån begränsad karaktäriseringsförmåga.
Den största formella svagheten hos hennes skildring är att den
anlagts i för stora dimensioner. Motivet, den från författarinnans förra
roman Landshöfdingens dotter bekanta demimondedamen Daniela
Herz’ lefnadshistoria, hennes successiva förbindelser med den unge
vetenskapsmannen Vilhelm Arbin och med den rike vivören Douglas
Christinas från Göteborg samt hennes slutliga död, är icke
tillräckligt innehållsrikt för att bära upp en hel roman, i synnerhet då det
skildrats så ensidigt som här skett. I hela boken finnes det
egentligen blott två karaktärer, Daniela själf och Douglas Christinas. Bägge
äro alldeles förträffligt studerade, särskildt den förra, som utgör en
med öfverraskande skärpa träffad och med ovanlig psykologisk säkerhet
genomförd typ för den födda demimondedamen, nyckfull, oberäknelig,
i moraliskt hänseende omedvetet nihilistisk fastän ej alldeles utan
en viss fond af ömhet, hvilken dock förkväfves af en ständigt växande
egoism och njutningslystnad. Bilden är gifven med så kallblodigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
