Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur 1912 års historiska litteratur. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR 1912 ARS HISTORISKA LITTERATUR 61
här rätt kraftlös; det är illustrationerna, förf.rs träffsäkra
pennteckningar och akvareller, som till minst halfparten gifva de Dardelska
minnena deras betydande intresse. Den nu utgifna 3:dje delen kan
sägas i det väsentliga motsvara föregående delar men har nog fått
en viss mollslämning af den period, som skildras. Det är åren 1866
—70, då hoflifvet kring Karl XV kanske var som mest glansfullt
till det yttre men för vakna iakttagare visade alltmera anfrätt kärna
genom konungens stegrade extravaganser i lefverne och utlåtelser samt
genom allt svagare maskerade dissonanser inom kungahuset. Dardels
försiktiga antydningar härom förklara tillfyllest, att en hängifven
tjänare till sin konung, som han var, icke kunde utan beklämning
se detta allvarets och ansvarskänslans stigande förfall.
Genealogi och topografi, släkthistoria och ortshistoria, det är
hyllning åt hem, ätt, hembygd. Huru populära detta slags
undersökningar äro, därom torde Personhistorisk Tidskrift och S:t Eriks årsbok
bäst vittna genom sina framgångar. Det händer nog, att åtskilligt,
som de hängifna forskarne med förtjusning framletat, icke kan hos
utomstående få tillnärmelsevis samma uppskattning. Hvad mer?
Deras pietetsfyllda gärder åt samhällslifvets mest principiella element
bevara alltid sin vackra innebörd och bli en maning för andra till
liknande hyllningar.
För öfrigt, ju mera detaljerad, ju närmare ansluten till källorna
en dylik undersökning blir, desto mera äger den af lifvets charme,
desto mera verklig upplysning erbjuder den. I S:t Eriks årsbok 1912
berättas efter Stockholms tänkeböcker en episod, hur i december
1482 Karl Grytgjutare på Kindstugatan råkade i krakel med en af
Nils Stures svenner samt därefter af dennes värd Jöns Kåre
öfvermodigt tvangs att dyrt friköpa sitt lif. Personerna äro längesedan
glömda, men det hela ger en konkret tidsbild, mot hvilken t. o. m.
Strindbergs så lofprisade »Svenska öden och äfventyr» förefalla rätt
innehållslösa.
Ett mycket vackert genealogiskt arbete, som borde få rätt många
efterföljare, är Gösta G:son Wemans bok om Släkten Weman 1590
—1912 (Upsala 1912. Almqvist & Wiksells tryckeri. 325 numrerade
ex.). Den skildrade släkten är en finsk-svensk jordbrukaresläkt, sedan
början af 1800-talet alltmera öfverflyttad till Sverige. Dess öden ha
i och för sig ej varit så ovanliga, om man undantager hvad som
kan antas sammanhänga därmed, att släkten i omkring tvåhundra
års tid höll sig som godsägare i den svenska kulturens yttersta
utpost Karelen (Liebelitz socken). En stark stamkänsla synes af
gammalt ha sammanhållit släktmedlemmarna: den nuvarande krönikören
räknar fyra stora generalmönstringar af släkten, den första borta i
Liebelitz redan år 1765, den andra på Restad i Norra Wedbo 1839
(skildrad af Lotten Dahlgren i en af hennes Ransäterböcker, det var dock
den gången kanske mera släkten von Heland med anhöriga än Weman),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
