Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Staten och landsortens konstbehof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess medlemmar, skulle förrätta inköpen vid utställningar eller direkt
från konstnärerna. Kommuner i landsorten skulle anhålla om lån
af konstverk mot garanti för nöjaktig, i möjligaste mån brandfri lokal,
för konstverkets tillgänglighållande för allmänheten under betryggande
former för åverkan och brandskada. Alla afgifter för platsen skulle
bestridas af kommunen. Vid utdelandet af konstverken skulle
särskild vikt läggas vid att i hvarje ort få representerad den konst som
skildrade det ifrågavarande landskapet och dess lif, detta dels för att på
förhand tillförsäkra konstverken igenkännandets intresse, dels för att
genom desamma öppna befolkningens ögon för skönheten i den
dagliga omgifningen och stärka dess hembygdskärlek. I Uddevalla skulle
man alltså få en liten grupp af Carl Wilhelmsons fiskarbilder och
af Karl Nordströms skärgårdslandskap, i Borgholm landskap af
Kreuger och Per Ekström o. s. v. Stundom kunde äfven andra synpunkter
vara lämpliga. För befolkningen i Boden, till stor del kommen
söderifrån, skulle det nog vara kärt med en eller annan bild från en mera
vänlig natur, med vida fält och strödda dungar. Äfven skulptur
skulle kunna utdelas, helst afsedd för uppställande i det fria. Hur
skulle icke ett litet samhälle kunna höjas, framför allt i estetisk
själfaktning, genom en lämpligt placerad liten brons. Konstverken skulle
ej cirkulera annat än styckvis och efter en längre tid. Man skulle
få tid att lära sig älska dem, att förstå dem, barnen skulle växa upp
vid dem och få dem kära för hela lifvet. Just däri skulle värdet
ligga. Men för att lifva intrycket och tillföra en viss förnyelse skulle
en eller annan tafla kunna flyttas från en ort till en annan. Genom
denna stationära vård undginges konstverkens spolierande genom
skickande hit och dit, och landet finge vid sidan af Nationalmuseum
en fyllig och omsorgsfullt vald konstdepå, ur hvilken den centrala
samlingen vid behof skulle kunna kompletteras, något som säkert
skulle visa sig värdefullt med tiden, då t. ex. ett förvärf, som på sin
tid gjorts för Nationalmuseum och ansetts godt, vid ett senare
tillfälle kan befinnas öfverglänst af något som inköpts för landsorten.
Nationalmuseum borde alltjämt uppehålla förbindelsen med de utdelade
kollektionerna och genom inspektion öfvervaka dem.
Inspektionsresorna skulle dessutom kunna ställas i konstodlingens tjänst genom
föreläsningar och demonstrationer för ortspubliken.
Mot detta förslag kan möjligen någon invända, att det vore bättre
att understödja de befintliga landsortsmuseerna för konst och
eventuellt söka få till stånd nya sådana.
Men dels kunna sådana museer upprättas i ett helt fåtal större
städer, dels skulle dessa museer framgent liksom hittills, med
sällsynta undantag, sakna möjlighet till goda inköp såväl som
tillräckligt skolade inköpsförrättare. En annan invändning, om lokalbristen,
vill jag äfven förekomma. Tvifvelsutan kommer det till en början
på många håll bli svårt att komma öfver bra lokaler, men man får nöja
sig med någorlunda goda provisorier i skolor, kommunalhus o. s. v.
och vid nybyggen af detta slag söka få till stånd något rum passande för
ändamålet. Helst borde på hvarje plats finnas ett par salar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
